Den som spar hen har…

… alldeles för mycket. För mycket kläder. För mycket cyklar. För mycket leksaker, möbler och fan och hans mormor. Det enda som vi ikväll inte har för mycket av här på backen, är tålamod. Trots detta överflöd av allt möjligt så ligger tillgången på det uppenbarligen i botten. Men ändå gräver vi i skåp och på uthusvindar. I leksakslådor och byråer. Gräver och suckar. Morrar och svär. För vi har äntligen kommit till skott och den här söndagen blir det gårdsloppis. Och som känslan är just nu kommer inget av det vi bär ut att komma in igen. Inte i något av husen. Aldrig. Någonsin. Igen.

Man brukar säga att man inte kan ta någonting med sig dit man går. Och med ”dit” syftar man då på ”andra sidan”. Det vill säga för alla som tycker om klarspråk: döden. Tyvärr verkar jag inte nämnvärt ha tagit till mig det budskapet. Något som mycket väl kan bero på att orden gått in i ena örat (förmodligen det vänstra som jag hör sämre på) och ut genom det andra (vilket då blir det högra, mitt goda dito). Eller så har jag helt enkelt inte brytt mig utan undermedvetet siktat på att go with a bang. Jag och ett dussin containrar fyllda med allt det som en död kvinna kan behöva för att skapa sig en bekväm tillvaro over eller under there. Vilket som.

Men sen är det ju så att man någon gång måste börja tänka praktiskt. På mina efterlevande som ska packa ihop allting. På den stackare som skulle tvingas att gräva den gigantiska gropen åt mig och alla mina ”saker som jag inte kan leva utan” (eller i det här fallet alla ”saker som jag inte kan vara död utan”). Han har ju säkert också en familj som han på kvällen vill gå hem till istället för att halva natten gräva grop. Så hjälp mig nu att hjälpa inte bara mig själv, utan också alla de som någon gång skulle tvingas reda upp efter mig.

Kom och köp en grej. Eller två.

 

Känslomässigt värde

För en vecka sedan överraskade jag omvärlden inklusive undertecknad med en garderobsrensning. Som vanligt berättade jag inte för mig själv vad som var på gång förrän det var för sent att ångra sig. En taktik som jag insett är oslagbar när det gäller att få något gjort. Samma approach kan även appliceras på fönstertvätt, storstädning, klippning av gräsmatta samt strykning av skjortor. Man bara gör det och tar smällen efteråt, typ när man står där mitt i klädhögen. Då måste man fatta något slags medvetet beslut kring vad det ska bli av allt det man omedvetet slitit fram.

Mitt medvetna beslut blev därför att med baktanken ”det räcker ändå länge innan ett bord blir ledigt”, boka bord vid loppis. Dagen efter hade tydligen denna fruktansvärt långa tid passerat, för då ringde de om en avbokning samma dag och om jag ville ta det bordet? Varpå jag omedvetet fick ställa mig vid strykbrädet och någorlunda platta till alla skrynklor som ohjälpligen uppstår när kläder (och annat) förvaras trångt. Tänk, två överraskningar på två dagar! Ibland blir livet nästan mer spännande än man vad man kan stå ut med.

Men sen kom prissättning och där funkade min taktik inte längre utan tankeverksamheten slog på med full kraft. Hur kan det vara så svårt att sätta ett värde på någonting? Att värdesätta. Och om jag inte ens klarar av att sätta pris på döda ting, hur ska jag då ha någon chans att värdesätta mänskor omkring mig? Eller är det just så som det ska vara – allt hänger ihop och de känslor som just nu stör det jag håller på med måste få vara närvarande. För att man inte lättvindigt ska gå och sätta pris på än det ena än det andra: kläder, böcker, leksaker. Liv. Och då dras in  i något som man inte bemästrar.

Och så långt kommen väste jag åt mig själv: herregud Linda, det är ju bara loppis, skärp dig! 

Så då gjorde jag det.

/ Linda