Fula känslor behöver fula ord

Det sägs att det att använda många svärord tyder på ett outvecklat språk. Att svärorden fungerar som utfyllnad för allt det som man vill säga men kanske inte har möjlighet att föra fram på annat sätt. Att kraftuttrycken egentligen inte behövs, utan att det finns alldeles tillräckligt med rumsrena ord och uttryck som kan visa på den känsla eller den grad av något som man vill få fram. Men ni vad jag tror? Jag tror att det finns tillfällen när svärord både kan och får användas. Tillfällen då ett svärord till och med är det enda som på riktigt kan illustrera hur starkt du känner. Inte när det gäller goda känslor eftersom positiva fenomen åtminstone för mig ska ha positiva ord. Jag är så ”jävla glad”! Blir på något sätt fel.

Men när det gäller det motsatta. När du är så uppgiven eller arg att du nästan inte vet vart du ska ta vägen med dig själv och allt det du bär inom dig. Då tror jag att man mer eller mindre måste få ta till allt det där fula som man någon gång lärt sig. Jag tror dessutom att det efteråt kommer att kännas aningens bättre, eftersom fula känslor behöver fula ord. Jättearg eller upprörd täcker många gånger inte ens en bråkdel av det man behöver få fram. Som igår när jag än en gång blev så uppgiven över den blinda slumpmässighet som råder gällande vem som drabbas av vad, att jag väl hemkommen nästan svor min annars så skära tunga svart. Jag är plågsamt medveten om att det inte förändrar något. Att våra liv fortsättningsvis levs på osäker grund och att sjukdom inte lätt låter sig blidkas eller köpslås med.

Men förbanne mig om det inte kändes åtminstone lite bättre. 

/ Linda

Tappa inte sugen

… världen är full av tappade sugar! Är en av de otaliga klokheter som under årens lopp uttryckts av Hasse Alfredsson. För tillfället känns det som om jag håller på och sällar mig till den månghövdade skara som så sakteliga fyller nämnda värld med sugar. Är det då vädret, orken eller helt enkelt inspirationen som tryter. Beats me! För tillfället känns dock hela den här happeningen som vi rubricerar liv något seg.

Jag har funderat hit och dit om det kan vara så att jag har för stora förväntningar på vardagen och det som sker runt omkring mig. Men njä… tror jag väl inte. Jag är stor nu, jag vet att det inte måste vara tiddelipom varenda dag. Livet funkar inte så. Jag har också funderat på om det ändå är fyrtio-årskrisen som trots allt drabbar mig och visar sig på det här sättet. Jag som pratat vitt och brett om att jag njuter av att bli äldre. Men njä… det känns inte riktigt som jag det heller. Jag uppskattar faktiskt de år jag samlat på mig. På riktigt till och med. Så vad är det med mig? Vad är det som fattas? Choklad? Snö? Jopphejdi? Eller är det så att jag borde plocka bort någonting istället för att sätta till?

Medan jag tänker vidare bjuder jag på Hasse och Tages Spik i foten. Kanske det är så som Hasse säger – jag behöver inte snacka om att vara ledsen. Mitt liv och mina eventuella spikar i fötterna berör inte HELA SVENSKA FOLKET som det var när Karl XII dog. Då minsann kunde man snacka om att vara LEDSEN!  Get a grip Linda. Hjälp, Hasse?

/ Linda