Etikettarkiv: kreativitet

Can’t have one without the other

Tre dagar har jag tillbringat på resande fot. En dag tillsammans med Inrikesministeriets personal i Helsingfors, två dagar tillsammans med ordkonstnärer, berättare och improvisatörer i Borgå.

Den första dagen lärde jag mig projektadministration enligt konstens alla regler. Att bokföra och redovisa. Om hur viktigt det är att alltid följa reglementet och om hur man förväntas sträva efter att få in verksamheten i redovisningssystemets små förhandsbestämda lådor.

De två andra dagarna lärde jag mig hur man inleder en berättelse för att locka sina lyssnare. Hur man högläser för att underhålla och inspirera. Hur man improviserar tillsammans. Men mest av allt lärde jag mig att det är okej att misslyckas, att man dessutom ska tillåta sig att göra det. Som vuxna måste vi våga visa barnen att misstag är en del av att växa som mänska. En ibland nästan smärtsamt plågsam, men ändå väldigt nödvändig del.

Någonstans där mitt i hela alltet kände jag mig kluven. Hoppet från allt det strikta till det kreativa tänket kändes alltför stort. Från ett överflöd av ramar till vad jag uppfattade som inga ramar alls. Hur ska man kunna passa in i båda dessa världar? Utan att bli personlighetskluven och förvirrad.

Men sen förstår ni, fick jag lyssna till så kloka ord från den skådespelare som guidade oss i improns (improvisationsteaterns) spännande värld: någon slags ramar finns alltid. Det är till och med de yttre ramarna som ger den frihet som krävs. För att man ska våga sväva ut utan att ändå riskera att försvinna helt.

Vi behöver alltså hela kittet, vem hade trott det?

Inte jag.

Tomtar, vinkorkar och vassa tänder

En efter en plockas de fram ur sina lådor: pappersängeln med de brutna vingarna. Pafftomten med huggtänderna. Tjocka kartrörstomten. Magra träpinnetomten. Barnmatsburkstomten, vinkorkstomten och blomkruketomten.

Fortfarande är det huggtandstomten, tillverkad under barnets taggiga era, som är min absoluta favorit i alla kategorier. Nuförtiden är barnet självt nästan rädd för honom, men för mig blir det ingen jul förrän nämnda tomte illvilligt och vasstandat flinar åt oss från sin plats på hallväggen.

Under tiden som jag placerar ut alla dessa kreativa alster är det för det mesta tre frågor som jag brukar brottas med:

  1. Hur många tomtar hinner och förmår ett genomsnittligt barn tillverka under sin dagis- och skoltid?
  2. Finns det en gräns för dagis- eftis- och skolpersonalens fantasi när det gäller tomtetillverkning och därtill relaterad materialåteranvändning?
  3. När infinner sig i så fall en sådan gräns?

Ibland brukar jag också roa mig med att kasta in en bonusfråga bestående av om jag i juletid borde satsa på en karriär som vinkorksleverantör för tomtetillverkning, men det är kanske svårt att få någon lönsamhet i den typen av rörelse? Dessutom är det troligen inte den mest hälsosamma business man kan ägna sig och sin lever åt, om man vill leva till följande jul that is.

Nåväl, medan jag grunnar vidare på de stora och avgörande frågor som ofrånkomligen väcks den här tiden på året, vill jag passa på att önska Er alla en riktigt God Jul och ett lyckosamt år 2017!

Var rädda om varandra.

/ Linda