Pokemon Go – trashversion

Idag fixade jag till min alldeles egna lilla version av Pokemon Go: jag kallar den ”Trash-version”. Sånt brukar jag roa mig med i de lägen när jag inte är trött, hungrig, sur eller stressad: alltså det normaltillstånd som vanligtvis råder. Jag tror bestämt att det som vid de tillfällena drabbar mig går under benämningen kreativitet? Eller så inte, det kan ju också vara helt vanligt hjärnsläpp.

Nåväl, för att framgångsrikt spela den här versionen måste man egentligen inleda förberedelserna ett dygn på förhand (vilket jag gjorde) annars funkar inte upplägget. Det du behöver är: 1) en (överfull) soppåse lämnad utanför ytterdörren, 2) en äkta man som inte hör när du säger ”Jag lägger ut soppåsen här kan du föra bort den så att inte kråkorna tar den?” (har du ingen äkta man går det lika bra med sambo, son eller dotter. Och eftersom det inte finns några könsregleringar i spelet kan man också ta en fru eller sambo av kvinnligt kön. Kanske vi i jämlikhetens namn och så ingen känner sig förbisedd helt enkelt säger en ”hen”?) 3) okänt antal kråkor.

När du så framfångsrikt förberett går du och lägger dig för att morgonen efter inleda spelet. Och här har kråkorna en stor del i det hela: om de har lyckats lyfts spelet till en helt annan nivå. Våra kråkor är fantastiska – starka, uppfinningsrika och tävlingsinriktade. Inget är för svårt eller tungt för dem: yoghurtburkar, gammal kaffesump, klibbiga plastförpackningar… de sprider allt! Över ett stort område. Dessutom är de jätteduktiga på att finfördela skräpet så att utmaningen blir ännu större när man ska lokalisera allt. Kanske ni vill köpa en kråka eller två så att också ni kan spela?

Ni kan få dom gratis. I frysförpackning.

/ Linda

 

Under tidspress

Tretti minuter! sa han. Vred runt äggklockan ett halvt varv och gick. Kvar sitter jag och funderar på vad det var som just ägde rum. Äggklockade han mig verkligen? Så kan han ju inte göra, det är ju mitt jobb! Att på något vis se till att han håller tiden och gör lite lagom av allt istället för att fastna i än det ena än det andra. Jag gör det inte längre med hjälp av äggklocka förstås, det var för några år sedan när barnet ifråga gripits av skärmbegär. Nu för tiden kör vi istället med muntliga uppmaningar i skalan vänligt upplysande till upprört morrande. Nu – räcker – det – ut – och – titta – på -sommaren. NU!

Så här sitter jag och försöker prestera någonting. I vansinnestickandet från en upprörd äggklocka som är fullt förvissad om att hon alltid har rätt. Och jag vet inte om det bara är jag som hör det, men tickandet blir faktiskt högre för varje sekund som går. Till och med efter det att jag la ner henne i skrivbordslådan så känner jag hur trumhinnorna taktfast pressas inåt.

Eftersom jag värdesätter min mentala hälsa gav jag efter femton minuter upp mina försök att prestera något kvalitativt bra. Och ungefär samtidigt som jag kapitulerade insåg jag att jag i denna stund upplever dagens samhälle i miniformat. Det är nästan så att jag för mitt inre ser den gigantiska äggklocka som vi med gemensamma krafter dragit upp för att vi alla ska prestera så mycket som vi bara hinner och kan. Och helst göra det framgångsrikt. På kortast möjliga tid. Men … där! Ringde åtminstone min äggklocka. Och jag är fri.

För en stund.

/ Linda

Lindas Bygg & Vetenskap AB

Under de senaste dagarna har tanken om att öppna eget börjat gro hos mig… Mitt företag skulle inte vara av det extremt smalnischade slaget, utan någonting mer heltäckande – om man säger så. Tanken föddes ur det faktum att jag spenderat höstens inledande veckor utförandes de varierande sysslorna tentamensläsning, graduskrivning och husrenovering. Och kan ni tänka er: de tre ovannämnda passar fantastiskt bra tillsammans! De gifter sig, som man säger i matlagningsprogrammen.

Eftersom jag uppnått den aktningsvärda åldern av 41 år har jag mist min förmåga att sitta och tentläsa timme ut och timme in. Samma gäller för skrivandet. Istället måste jag dela upp det i hanterbara bitar som med jämna mellanrum avbryts av kreativa pauser. Och tadaaaa: det är i dessa pauser som renoveringen träder in! (och här kommer nu skrytavdelningen, känsliga bedes vänligen avbryta sin läsning) Under mina kreativa pauser har jag denna vecka sålunda spacklat golv, dvs. spånskivsfogar och skruvhuvuden. Jag har också slipat nämnda golv för att sedan slutligen med hjälp av min gamle far, skurit in matta. När det arbetet var över började i ett annat utrymme tapetdragning och spackling av sanslöst ojämna väggar (ett helt livs tapeter sätter sina spår nämligen, och vi bor i ett lite äldre hus). Som ytterligare grädde på moset har jag fixat upp en gammal TV-bänk.

De kreativa pauserna lugnar ner min inre stress. Och framförallt finner jag i dem lugn att bearbeta det som jag läst eller skrivit. På samma gång utvecklas mitt tålamod: om jag vill få spackelytan jämn så kan jag inte bara kasta dit någonting. Om mattan ska passa måste jag mäta ordentligt och tänka till innan jag skär, annars står jag där med några förargliga centimetrar för lite.

Så vad månde bliva av mig? Jo: Lindas Bygg och Vetenskap AB. Jag tar på mindre vetenskapliga skrivarbeten samt dito renoveringsprojekt. Välkommen med din offertbegäran!

/ Linda

It ain’t over till the fat lady sings

Oh yes! Sent sent igår kväll sjöng hon äntligen, thö fat lady, och då var det finally over. Firandet av vår nyblivna åttaåring. Nämnas bör att ordet äntligen endast yttrades av modern. Åttaåringen själv tog istället till andra ord och uttryck för att förklara sin känslor. Typ ååååååhhhh är det slut reeeeedan? Blir det inte fler paket nu?! Det räcker ju jättelääääänge tills jag fyller nio! Nu ska ni inte missförstå denna mor. Jag tycker om att ställa till barnkalas. Eller först och främst ska jag väl säga att jag tycker om att ha någon att ställa till barnkalas för. Det är nämligen inte alltid så självklart. Att baka goda kakor är  helt okej, att själv få skrapa skålarna ännu bättre. Också dukandet och serpentinarrangemangen kan jag se som lite småmysigt.

Det som årligen dock bekymrar mig är den sista halvtimmen före kalaset ska börja. Den halvtimmen brukar alltför ofta bli lite väl intensiv och småhysterisk, innan allt så att säga faller på plats. Varje år sänder jag en medlidsam tanke till Willy & Resten när jag än en gång inser hur de måste känna sig sekunderna innan det är dags att ”ta in familjen”. Tror verkligen inte att jag har de nerver som skulle krävas för att investera i en långtradare och sedan åka land och rike runt uppfyllandes MedelSvenssons renoveringsdrömmar. Lucky me att risken för att bli draftad från Sveriges Television inte är oroväckande hög, om man säger så.

Men om vi tar ett litet tidshopp vidare till the actual event är det alltid fantastiskt roligt att välkomna alla små kompisar som fixat till sig inför kalaset. Och att få lyssna till deras halsbrytande funderingar när de är taggade och festsugna till max är ett rent och skärt nöje. Sen hinner man knappt se dem när de som små blixtar pilar in och ut ur huset och fram och tillbaks på vår backe. Mellan varven står någon extrasmall partyprisse eller dito -pingla framför mig och kastar ut frågor på löpande band: ”när ska vi äta/dricka/leka/blir det skattjakt/när blir det skattjakt/ska vi inte äta snart??” Kort sagt hade vi igår en väldigt rolig dag. Men ja – visst andades två tredjedelar av familjen ut när allt det roliga till slut var över…

Det gick hett till
Kalas för åttaåringar är ingen barnlek…

/ Linda