Nästan för bra

Här sitter  jag och skriver. Med mina stela fötter iklädda stickade sockor och en yllefilt draperad över mina spända axlar. Som någon slags tovad och frusen liten kvarleva från tiden då vi fortfarande var kvinnor och män nog att kasta omkull våra egna får och i ett enda svep befria dem från allt fluff. För att sedan karda, spinna och ha oss innan vi stickade eller vävde ihop allt det vi behövde i form av yllesockor, yllefiltar och någon pannlapp.

I och för sig är mina sockor hemmastickade, men det handarbetet har gjorts av min mamma och garnet kommer från butikshyllan. Filten har min gode vän Pentik tillverkat och skickat mig som julgåva via en av mina andra goda vänner W. Ärtsilä.

Så jag har ju egentligen inget att klaga på. Nu börjar också panneländet komma upp i flera plusgrader vilket innebär att vi snart får återgå till det normala. Hurra för oss!

I kampen för att på något vis höja min inre temperatur beslöt jag mig ändå under kvällen för att pyssla in mitt kandidatnummer på mitt kandidatfoto. En metod jag verkligen kan rekommendera om man är kall ända in i märgen – det här behöver du:

  • ett kandidatfoto
  • ett kandidatnummer
  • en dator
  • crappy programvara

(Dessutom är det viktigt att komma ihåg att för att överhuvudtaget kunna göra det här bör du ha förbundit dig till att ställa upp i kommunalvalet. Om du fryser och det är många år tills nästa kommunalval behöver du kanske finna andra sätt att göra dig varm. )

Börja med att än en gång ladda ner ditt foto (du har gjort det förr men då till den stationära datorn eller till din arbetsdator). Kolla därefter ditt kandidatnummer så att du garanterat har fått rätt. Kolla två gånger för säkerhets skull.

Efter det öppnar du Paint (eftersom du är för frusen och trött för att tänka rationellt och ta ett program som verkligen fungerar). Öppna bilden i Paint och inse att den är gigantisk. Stäng Paint. Öppna bilden i bildredigeringsprogrammet och komprimera den. Börja om. Leta lämplig font till ditt kandidatnummer (TVÅ! Jag fick TVÅ!). Skriv in tvåan på fel ställe. Försök dra den till sidan. Eftersom det inte funkar svär du en stund och trycker undo som heller inte fungerar. Börja om.

Repetera tills du är varm.

Tänk att ibland faller allting bara på plats! Om jag inte hade ställt upp i kommunalvalet kunde den här kvällen ha blivit en av de kallaste i mitt liv… Ibland har man det nästan för bra. Till och med för att vara jag.

Linda Ahlbäck, nummer 2: Pikku (Kylmä) Kakkonen. 

Stor och gles – en Trumpkam

Mycket skrivs i dessa bråda dagar inför kommunalvalet, inlägg om både det ena och det andra. Mest kanske kring det ena, det vill säga fusioner. Och då främst mellan oss två kommuner som delar så mycket men ändå inte allt. Vissa menar att vi borde dela mer och andra menar att det är helt okej som vi har det. Men ingen påstår att vi borde dela mindre.

Två positioner alltså: mer. Eller lagom (för tillfället). Med det kan man ju tycka att vi har ett ganska bra utgångsläge, eller?

Nåväl åter till det skrivna. Som skribent av födsel och ohejdad vana tycker jag om olika former av text. Om olika mänskors texter och det att man verkligen lägger ner tid på att skriva något istället för att enbart säga det man vill få fram. Att skriva kräver att man kanske begrundar sitt budskap en extra gång, och inte i hastigheten häver ur sig något som man sedan helst skulle ta tillbaka.

Men det finns också negativa aspekter med text. Det är nämligen en utmaning att formulera sig på ett sådant sätt att alla verkligen förstår vad man menar. Det kan gå väldigt rätt – men också väldigt fel. Och då räcker det kanske längre tid att reda ut det.

När jag läste Vasabladet den 18 februari frustade jag till lite extra. Först halvt hysteriskt roat, men sen något bekymrad. Läs och begrunda följande citat:

När jag riktigt tänkte till hittade jag 44 personer som får mervärde­ av Korsholms självständighet, 43 fullmäktigeledamöter och en kommun­direktör. Historien har ju visat att maktutövning är beroendeframkallande.

Först tänkte jag: herregud vilken gigantisk kam han drar oss alla över! Det måste vara den största och glesaste som någonsin tillverkats: en Trump-kam! Och så frustade jag halvhysteriskt åt den inre syn som jag såg.

Men efter det blev jag lite småledsen. Och upprörd. Vad eller vem ger alla dessa mänskor rätten att uttrycka sig så här om oss som grupp? Vi är 43+1 personer. Individer. Alla med olika motiv och bakgrund till att vi befinner oss där vi är och att vi uttrycker de åsikter som vi gör. Själv har jag mellan varven längtat bort men ändå stannat för att jag ändå, längst inne, tror på det här systemet. Även om det stundvis kan vara (mer än lovligt) motigt så tror jag på demokratin som sådan. Blåögd och synnerligen naiv som jag är.

Om jag ville ha makt, tror jag kanske att jag inte skulle välja att sitta i ett litet landsortsfullmäktige i en liten del av ett litet land i en stor stor värld.

Så skaffa mindre och tätare kam – alla ni där ute.

Fan. Rent ut.

(Fatta! Jag fick lite färg i ilskan!