Jamen hur gör man då?

Inför alla större val görs opinionsmätning efter opinionsmätning. Med korta tidsintervaller kollar man upp hur kandidaterna ligger till bland väljarna. Marginalerna kan ibland vara obetydligt och gastkramande små och ibland är de så stora att man kanske på förhand tvingas inse att det eventuellt är kört för den egna kandidaten. Även om it aint over till the fat lady sings, eller som man säger på ren svenska: rösterna är räknade.

Men hur gör man då när man bor i en liten by, i en lite större skärgård, i en något ännu större kommun? Eftersom musklerna och underlaget kanske inte är tillräckliga för fullskaliga opinionsmätningar får man kanske ta till gamla hederliga metoder. Man får fråga ”mannen på gatan”. Tyvärr har vi inga gator utan mest vägar (asfalt och grus), men jag kan tänka mig att vägar också är helt okej.

Så vi går ut och frågar ”mannen på vägen”. Eftersom trafiken inte är så tät får man vid vissa tider på dygnet vänta ganska länge på mannen på vägen. Och då vill det lätt bli kallt, även för en i övrigt varm kommunalvalskandidat. Å andra sidan behöver man inte träffa på så många innan man når upp till det procentantal man behöver för att kunna bilda sig någonslags uppfattning om hur landet ligger.

Skulle det vara så att det rör sig alldeles otroligt lite män – och kvinnor – på vägen, kan man också bege sig till den lokala banken och fråga där. Eller nej, den stängde dom så det går ju inte. Men man kan gå till butiken! Butiker har vi faktiskt två. I dem kan man säkert tillbringa någon timme för att kartlägga opinionen samtidigt som man kan köpa sig något gott att knapra på.

Där har ni det, opinionsmätning old school. Inga webropolundersökningar. Inga telefondito. Pure villageversion: mouth to mouth. Såvida man inte har fallit för frestelsen och har munnen full av allt det goda man har inhandlat, då blir det lite svårt att prata. Men då kan man tugga färdigt och vänta någon minut innan man tar ny fart. I små byar känner vi nämligen varandra och har ro att vänta ut den andra.

Av enbart gott hjärta vill jag nu ge er ett söndagserbjudande som ni inte kan säga nej till, vänligen läs nedan:

Bor ni i en mindre by? Är ni nyfikna på hur ni ligger till i kommunalvalet? Har ni vägar och minst en butik? Och vill ni låna konceptet old school opinionsmätning?

Varsågod!

Klara, färdiga gå!

Efter fyra år längs vägen mellan Smedsby och Replot på väg till eller från olika möten, har jag hunnit fundera en hel del på både det ena och det andra. Mest det andra, faktiskt. Och efter lika lång tid känns det som om det kanske skulle vara läge att dela med mig lite av alla funderingar. Speciellt eftersom det inte är jag som efter det här bestämmer om det blir fyra nya år för mig, eller om min samhällsinsats nu kan anses vara avklarad.

Först och främst: vägarna blir bara i sämre i skick, men det vet vi ju alla så det behöver jag kanske inte lägga ner mer tid på. Ljus i tunneln finns dessutom när vi till sommaren har blivit lovade ny beläggning lite här och lite där. Hurra för det.

För det andra – och här kommer klarspråket så embrace yourselves som man brukar säga i Amirika. Både ni som är gamla i gamet och ni andra som kanske snart kastar er in i lokalpolitiken: ingen kan allt. Ingen står inne med alla svar. Ingen kan med säkerhet presentera den ultimata lösningen.

Dessutom:

Kom alltid ihåg att som förtroendevalda lokalpolitiker är vi alla olika. Med olika bakgrund. Olika erfarenheter. Och olika områden som vi kanske helst vill jobba för.

Och ytterligare:

Det kommer alltid att finnas lokalpolitiker som suttit med under många perioder. Som kan spelet och har byggt upp erfarenhet. Som vet i vilka trådar man ska dra och vad som lönar sig att göra. Sen har vi andra – typ jag – som för fyra och ett halvt år sedan för första gången klev in i sessionssalen. Som inte kunde spelet, som inte hade erfarenhet av det, som inte hade någon som helst aning om var nämnda trådar ens förvarades.

Och som om det inte räckte och blev över:

När jag klev in gjorde jag det i en kommun som existerat som en kommun sedan 1973. Och innan dess som fem enskilda kommuner. Här fanns alltså historia. Jag klev in i ärenden som behandlats under många års tid. I processer som påbörjats av andra personer. Som en av mina nya kollegor så klokt sa åt mig: Man börjar aldrig från rent bord. Och tro mig: ibland var det till och med svårt att lokalisera bordet under alla högar med dokument.

Så nu skriver jag alltså det här för att:

När juni månad kommer mot och såväl gamla som nya fullmäktigeledamöter ska bänka sig i sessionssalen vill jag att alla. Alla. Ska komma ihåg följande: ingen kan allt från början och så ska heller inte förutsättas, varken av de som funnits med länge eller de som då börjar på. Ödmjukhet krävs från båda hållen. Vägledning. Och tålamod. Från såväl gamla som nya.

Så till rävarna: ta hand om de nya. Lotsa in dem. Förklara. Men också lyssna till vad de har att komma med. De har eventuellt inte lång politisk erfarenhet men väl annan erfarenhet från andra områden.

Och till alla nya: ta till vara den erfarenhet som finns. Låt er bli vägledda. Lyssna. Men berätta också hur ni tänker – våga ställa frågor.

Alla med?

Och kom ihåg: man får aldrig bitas (även om lusten ibland faller  på).