Konsten att marknadsföra en bil

Bara en bild och yttepyttelite text till innan jag går och lägger mig! Alla ni som inte orkar läsa så får härmed lov att blunda ett par rader… jag säger till när det är dags för bilden och ni får öppna ögonen igen. Okej?

Sent ikväll stegade min gamle far in för att få bilderna från deras digitalkamera överförda till en minnepinne. Eftersom alla våra exemplar (som vanligt) var överfulla med allt som man kan tänkas behöva, fick jag snällt ta mig i kragen och radera sådant som inte var avgörande för familjens gemensamma lycka. Mot förmodan visade sig det vara en hel del som kunde tas bort utan att en enda tår fälldes eller några onda ord yttrades oss familjemedlemmar emellan, och till slut återstod endast one item: en inskannad annons från Vasabladet, utgivet den 4 april år 1973. Originalet fick jag för något år sedan av min kusin som hittat tidningen när han tog över min morfars gamla stuga (tack, tack, tack och tack igen!). Och precis NU vill jag dela med mig av annonsen till er.

Om ni läser marknadsföringstexten kommer ni eventuellt att notera att den skiljer sig en aning från dagens bilannonser. Här är det inte prestanda och kringutrustning som är avgörande utan orden som används är För er själsfrid.

Nu får ni titta! Njut!

 

 

God natt,
/ Linda, som nu lovar att inte orda mer om sin lilla bil. (På ett tag åtminstone…)

Bön till högre makter

Hej, det är jag igen. Hon som håller på med sitt evighetsprojekt. Minns du att jag lovade skriva färdigt min avhandling om jag bara skulle få en aningens aning liten gnutta inspiration? Fint. Jag är jätteglad och tacksam för att du faktiskt lyssnade till mig och gav mig en liten puff i rätt riktning. Verkligen! Tack. Nu är dock saken den att puffen inte riktigt, hur ska jag säga, föste mig i rätt riktning. Du förstår – jag använde den till något annat. Du vill veta till vad jag använde den? Jo jag startade en … (blogg). Vadå, jag viskar väl inte? En BLOGG! Kan du utveckla vad du menar när du säger oansvarigt och onödigt? Tycker jag inte alls. No way Jose. Jag hade faktiskt en fin tanke bakom förstår du. Håll i dig nu: text föder text. Fatta! Skriver jag mycket här skriver jag också mycket på min avhandling. Så tänkte jag.

Nu har jag bara ett ynka litet problem… Födsloarbetet tar lite längre tid på sig än jag jag hade planerat och därför tänkte jag be om lite assistans. Lite inspiration, till mig? Så lovar jag skriva färdigt avhandlingen…

Tack på förhand!
/ Linda

Bloggandets mysterium

När jag startade min första blogg gick jag ut hårt med mottot ”hur svårt kan det vara”? Jag har alltid tyckt om att skriva och har inte ansett mig ha problem med att uttrycka mig i skrift. Vid vissa tillfällen har jag till och med övermodigt ansett att jag är ganska bra på det. Så från det utgångsläget inledde jag min bloggkarriär: övermodig och uppfylld av min egen förmåga.

Det visade sig att det visst kunde vara svårt att blogga. Vid vissa tillfällen var det alldeles irriterande fruktansvärt svårt! Eftersom jag då skrev mitt kandidatarbete i pedagogik, hade jag haft föreställningar om att jag skulle svinga mig mellan intelligenta reflektioner och iakttagelser där texten skulle vara både djuplodande och intellektuellt vass. Ha säger jag bara. Och HA igen! Jag skrev ihop några djuplodande inlägg och reflekterade mig nästan blå på kuppen. Texten blev stel, högtravande och så långt ifrån en Linda som man bara kan komma. Under några veckors tid försökte jag dock verkligen, tills jag jag insåg att det inte blir till någonting. Bloggen var helt enkelt inte jag.

Efter en tid gjorde jag ett nytt försök och den här gången skulle jag vara hipp, cool och trendig! Mina begränsningar kom dock snabbt emot – jag är ju faktiskt inte trendig. Kanske lite cool, ibland. Om jag får säga det själv. Den bloggen levde dock lite längre även om läsarskaran inte var stor. Typ jag, jag och jag.

Men nu, kära vänner (och jag, såvida jag är den enda som läser) görs ett seriöst försök att skriva i egenskapen av mig själv. Hur det lyckas lär visa sig!

/ Linda