Pluriversum?

 

Vad i hela friden är det? Efter den föreläsning som jag igår lyssnade till blev jag aningens klokare, åtminstone när det gäller det området. Många andra klokhetsområden är ännu inte inmutade, men jag jobbar på det! Allt enligt bästa förmåga och med varierande framgång. Ni vet, så där som livet i största allmänhet. Vissa dagar gör man små framsteg medan man andra dagar stampar på stället. Antingen för att man inte förstår eller ibland till och med för att man kanske inte vill förstå.

Men till Pluriversum då… En kille vid namn Arturo Escobar menar att uttrycket står för en värld med plats för många världar. Och för mig som bor på en liten holme belägen på lagom avstånd från fastlandet – inte för långt borta men heller inte för nära – så kändes den tanken helt ok när den presenterades av Mia Ehrnström-Fuentes. Till och med snudd på självklar. Vi finns här lite avskilt men ändå som en del av det stora hela. Och på mer än ett sätt jämsides med den kust som vi med jämna mellanrum tar oss över till.

Då vi var små var vi beroende av färja för att ta oss över vattnet och tillbringade därför en hel del tid väntandes i varierande långa bilköer. I och med den bro som för ett antal år sedan byggdes, bestämmer vi idag själva när och hur vi vill ta oss över vågorna. Jag kan till och med krypa om jag vill, fast det vill jag ju inte eftersom jag älskar mina knän för mycket.

För mig har skären mer eller mindre alltid betett sig som en egen liten värld. De tillfällen då jag länge varit borta och äntligen närmar mig vattnet känner jag hur lugnet infinner sig. Hur jag kan andas ut i visshet om att det inte är långt kvar till tryggheten. Så ja, pluriversum som en värld med plats för många världar, det förstår jag.

Men man vill mer med pluriversum. Och nytt, sades det. Man vill stärka lokalsamhället och synliggöra möjligheterna att skapa något tillsammans: odlingar, matringar, andelslag… Men just där fastnade jag i den egna tanken om att är det då inte istället det gamla vi vill tillbaka till? Fastnade så det bara skrällde om det. Vilket gjorde att hela poängen garanterat gick mig förbi.

Så efter att jag stampat en stund på stället tog jag mina låsta tankar och åkte hem för att preppa sonen inför morgondagens prov i finska. Och idag är en ny dag, här i min del av Pluriversum.

/ Linda

IMG_20160512_091509

 

 

 

 

 

 

 

Me and my machine

För några dagar sedan investerade jag i min framtid. Rejält. ”På vilket sätt?” ska ni fråga då. Vad gjorde du? Började pensionsspara? Köpte en lägenhet med så breda dörröppningar att två rullatorer ledigt kan mötas? Lyfte ögonlocken så att du obehindrat kan spana ut över nejden igen? (jag har väldigt mycket skinn ovanför ögonen faktiskt). Nåopp. Inget av ovanstående. Jaaaaaag…. köpte en diktafon! Hör ni folkets jubel? En totally egen sanelukone som nu och för evig tid är min. Sedan när ni andra börjar njuta av frukterna från ert pensionssparande kan jag alltså ta min Olympus WS-550M och tala in hela storyn om varför jag valde att omsätta mina extra euron i en diktafon istället för i en månadsinbetalning till valfri fond. Och vet ni vad jag gör sen? Sen säljer jag dyrt The story of my sad, sad life. Färgar mitt hårdpermanentade hår blått och åker på en världsomsegling med min toyboy Juan. Det ni!

Men om vi återgår till verkligheten så kanske ni just nu skulle vilja säga: ”Vad i hela friden ska människan göra med en diktafon?” Idag har jag de facto gjort mycket med den. Jag har bandat alla mina funny voices. Sjungit stort antal sentimentala dansbandslåtar. Sjungit obehagligt käcka dansbandsdito. Bandat 7-åringar som väst med sin bästa Darth Vader röst and so on. Ni skulle bara veta hur mycket man kan göra med en diktafon. Det är nästan så att jag inte förstår varför jag inte har inhandlat en tidigare! Eller ja, det vet jag ju. Mitt lärosäte har beredvilligt lånat ut all kinds of equipment närhelst jag behövt. Tyvärr är det ofta många andra som är i behov av inspelningsapparatur vilket gör att man snällt tvingas vänta på sin tur. Men vet ni vad? Nu är det alltid min tur. Jag Äger my machine.

Hädanefter ska dock dansbandsdängorna och Vaders Darth bytas ut mot tankar om liv och lärande: jag ska äntligen. På riktigt. Skriva klart min avhandling. Och det bästa av allt: jag ser så fram emot det! Tror jag måste dra en låt på det… Jag vill vara din, ska du veta. Bara vara din, Margareta. Står här vid din dörr, kääääääär som aldrig förr, men vååågaaaaaar iiiiiinte ringa!

Min nya bästa Vän
Min nya bästa Vän

Natti!

/ Linda

 

 

Näsblod och lustfylld hund

Här kör vi igång med en rivstart och inleder det nya året på ett mycket spännande och utmanande sätt. Inga halvmesyrer här inte utan ska det vara ska det vara på riktigt! Såheså. Redan före noon kunde vi pricka av näsblod (sonen) och sanslös åtrå uttryckt i mycket obscena rörelser (hunden) på vår ”hur-vi-tillbringar-dagen” lista. Med en sådan inledning är det knappt att jag vågar tänka på hur dagen kommer att sluta. Men on the other hand existerar det ju en viss möjlighet att dagen kan sluta mycket bra också! Vad är det som hindrar det? Hmmm, låt mig fundera… Livet? säger den cyniska delen av mig – men då säger den positiva och framåtblickande versionen av mig. Ha! Det blir bara bättre! Och ja, idag väljer jag att lyssna till Lindaversionen 2013.0. Eller som de säger i Amirika: ”Linda tohandrödändtörtiin-påint-åo.”

Den nya versionen av mig ska vara glittrande glatt optimistisk inför alla de vägar som rullar ut sig framför mig. Linda 2013.0 räds inga hinder utan tar sig an alla de uppgifter som faller på hennes lott. Med ett leende på läpparna och nynnandes käcka toner svingar hon sig fram i livets djungel. Hon är här för att stanna! Eller ja. Hon kommer åtminstone att göra sitt bästa för att klamra sig kvar. Så mycket kan jag väl lova. I hope. Med näsblod och djuriska lustar undanstökat redan på årets första dag har hon rum för så mycket mer. Och om jag får säga det själv så har hon har potential. Basta.

Nej nu hjälps väl inte annat än att den nya och bättre upplagan av mig förbarmar sig över det stackars heta lilla djuret och tar ut det på en bya-sniffning. You know: A woman’s got to do what a woman’s got to do.

Sanslöst Het liten Hund
Sanslöst Het liten Hund

Ha det!

/ Linda

Windows from H-ll

Jag är rädd för att det kan ha skett ett fatalt misstag när jag tillverkades. På något sätt måste man ha totalt förbisett husmorsgenen och jag kan tänka mig att det lät så här när listan med mina gener,  instinkter och förmågor prickades av:

Glad – check!

Snäll (för det mesta) – check!

Kärlek till böcker – check!

Ommöbleringsmani – check!

Tapetseringsiver – check!

Lust till gammal Citroén – check!

… och här någonstans gick det fel. När det var dags att installera och checka av de mer husmodersanpassade sysslorna så är min kvalificerade gissning att det gick till ungefär så här:

Installatör 1: Lust att tvätta fönster – ch… å nej! Lusten att tvätta fönster tog nyss slut!

Installatör 2: Men om vi beställer in ny lust och gör henne nästa vecka?

Installatör 1: Äsch, har vi kommit så här långt är det lika bra att göra henne klar.

Installatör 2: Men har vi något annat att ta till?

Installatör 1: Vänta så kollar jag lagret… Ja här vi något! Salmiakbegär? Det är väl nästan jämförbart med fönstertvättarlust?

Installatör 2 Det blir perfekt! Varpå man hörde:

Salmiakbegär – check!

Idag skulle jag eventuellt ha kunnat byta ut salmiakbegäret mot ett uns iver inför den årliga fönstertvätten. Ja ni läste rätt. Årliga. Att tvätta fönster gör jag bara när jag absolut måste. Och till och med då våndas och ylar jag i frustration. När det kommer till uppgifter som ingår i paketet eget litet hushålle (som Lotta på Bråkmakargatan sa) så finns det ingenting jag älskar mindre än att tvätta fönster. Bättre blir det inte av att vi bor i ett hus från 60-talet där de dubbla fönsterglasen för något decennium sedan utökades med ett innerglas. Imagine! Sex sidor av vansinne på varje fönster.

Min absoluta ofavorit är vårt ena vardagsrumsfönster vilket mäter 1.90 brett och 1.30 högt och som öppnas NERIFRÅN OCH UPP! Man måste alltså lyfta upp de vidrigt tunga fönsterglasen för att sedan med ena foten skuffa in två stolar under så att hela härligheten lutas mot stolsryggarna. Om man överlever detta första moment har man stora chanser att också det året komma levande ur det hela. Sen återstår att i växthusliknande klimat putsa alla rutorna i tur och ordning. När det äntligen är över är jag hög på fönsterputs och allmänt grinig och svettig… men alltid lika glad när jag inser att mitt barn får ha sin mamma kvar ännu ett år.

Fönstret från H…

Ikväll tror jag bestämt att mamma Linda gjort sig förtjänt av ett glas vin. Så det så.

/ Linda