Dag 2

Om gårdagen var den första dagen på resten av mitt liv, måste den här dagen i rimlighetens namn vara den andra dagen på … ja ni fattar. Och om någon frågar mig så har just den här andra dagen på just det här livet gått så pass bra att jag starkt överväger att imorgon gå över till dag tre istället för att börja om från scratch.

Tänk, i snart två dagar har jag varit en mänska som går i trappor istället för att ta hiss. För någon kan det kanske tyckas som en ganska fjuttig nystart, men för att ge er lite perspektiv på hur världsomvälvande (eller Lindaomvälvande) den förändringen verkligen är, så säger jag bara: sjunde våningen. Där finns mitt arbetsrum. Sjunde. För övrigt på samma våning som man igår morse kunde lokalisera en starkt astmatisk 45-åring som med gistna knän lutade sig mot närmaste vägg.

Jag har också blivit en sådan mänska som (nästan alltid) dricker vatten istället för vin. Och en mänska som väljer sallad framom biff (dvs om biffen inte är rosa inuti). Sötsaker och godis försöker jag så långt som det är möjligt att undvika (utom när jag är hos min svärfar eftersom han svänger ihop de bästa blandningarna av lösgodis). Och om nätterna kommer jag att sova ordentligt, det vill säga när det inte är projektredovisning på gång. Tuffa möten. Eller livet i övrigt upptar min nattliga tankeverksamhet.

Så vet ni vad jag tror? Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra! Eftersom jag redan klarat två dagar är det bara …

vad blir 365 x 45?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Can’t have one without the other

Tre dagar har jag tillbringat på resande fot. En dag tillsammans med Inrikesministeriets personal i Helsingfors, två dagar tillsammans med ordkonstnärer, berättare och improvisatörer i Borgå.

Den första dagen lärde jag mig projektadministration enligt konstens alla regler. Att bokföra och redovisa. Om hur viktigt det är att alltid följa reglementet och om hur man förväntas sträva efter att få in verksamheten i redovisningssystemets små förhandsbestämda lådor.

De två andra dagarna lärde jag mig hur man inleder en berättelse för att locka sina lyssnare. Hur man högläser för att underhålla och inspirera. Hur man improviserar tillsammans. Men mest av allt lärde jag mig att det är okej att misslyckas, att man dessutom ska tillåta sig att göra det. Som vuxna måste vi våga visa barnen att misstag är en del av att växa som mänska. En ibland nästan smärtsamt plågsam, men ändå väldigt nödvändig del.

Någonstans där mitt i hela alltet kände jag mig kluven. Hoppet från allt det strikta till det kreativa tänket kändes alltför stort. Från ett överflöd av ramar till vad jag uppfattade som inga ramar alls. Hur ska man kunna passa in i båda dessa världar? Utan att bli personlighetskluven och förvirrad.

Men sen förstår ni, fick jag lyssna till så kloka ord från den skådespelare som guidade oss i improns (improvisationsteaterns) spännande värld: någon slags ramar finns alltid. Det är till och med de yttre ramarna som ger den frihet som krävs. För att man ska våga sväva ut utan att ändå riskera att försvinna helt.

Vi behöver alltså hela kittet, vem hade trott det?

Inte jag.