Ordet som börjar på ”f” och slutar på -an

Måndagmorgon: jag vacklar ut i köket. Trött i ögonen och tung i kroppen. Allt jag begär är ytterligare några timmars sömn vilket brutalt förnekas mig. Som grädde på moset stiger jag i någonting vått när jag kurvar in i köket. Vått och gult. Och bredvid (i) allt det våta står min högt älskade, äkta (och enda) läderväska. Så jag använder ordet i rubriken: högt och repetitivt. Med ordet ”hund” tätt sammankopplat: hundf-an, hundf-an, hundf-an har … Ni förstår kanske vad hundf-an hade gjort?

Onsdagkväll: efter två sjukdagar tillbringade i Netflix-trans backar jag och Sunkopeln långsamt ut från biltaket. Tar oss ut till The Replot Highway (väg 724) och svänger höger mot byn. När jag gasar upp och lägger i trean hör jag ett obestämt dunkande under bilen och hinner tänka att nu ger den f-ans Sunkopeln upp också. Tänk att man a l d r i g får vara glad! Två sekunder senare inser jag vad jag nyss tänkte: Sunkopeln, och EXAKT i den stunden slår det mig, motorvärmarsladden. Utrustning som man inte behöver i sin trygga webasto-försedda Volvo – men som är livsavgörande för en Opel Vectra vilken är avlad för ett årtusende sedan och för att färdas i ett klimat där långkalsonger är mänskans bästa vän.

Så jag svär repetitivt (f-an x många) blinkar och svänger in på busshållplatsen. Kastar mig på knä framför bilen. Och tar snabbt som attan bort motorvärmarsladden innan någon hinner peka finger åt mig medan de ropar otidigheter om blåsta brudar.

Och nu sitter jag här. Medan jag överväger om det alls är klokt att gå utanför dörren imorgon. Å andra sidan har jag noterat att livet inte alltid är så hoppsan hejsan på den här sidan ytterdörren heller: if you know what I mean… Kanske man helt enkelt biter ihop? Ser efter var man sätter sina fötter (och ägodelar). Och gör en lägescheck innnan man blåser iväg.

Så går det som det går i alla fall.

 

 

Vass, vassare, borttappad

IMG_20170121_113838.jpg
Vad gör han riktigt?
frågade han.

Jag vet inte, svarade jag, han är väl bara glad? Och så tycker han kanske att det är skönt att gnida och klia pälsen mot snön, nu när det är så isigt och kallt.

Men vad är det som ligger där på snön, där han kliar sig? frågade han

Vadå menar du?  frågade jag, och gick närmare för att se bättre.

Så efter att vi fått bort vår lilla hund från den mat som något annat djur lämnat efter sig – eller rättare sagt lämningar av det som någon gång varit mat och därefter passerat valfritt djurs hela matsmältningssystem (brunt) – fortsatte vi vårt traskande. Genom skogen, ut på isen. Två tvåbenta som jag antar luktade tämligen karakteristiskt av mänska blandat med frisk skogsluft. En fyrbent som luktade skit blandat med skit.

Trots att vassen var flera meter hög behövde vi alltså inte vara rädda för att tappa bort honom. Till och med jag med mitt bristfälliga luktsinne skulle kunna lokalisera honom på flera kilometers håll. Men nu är han ren igen. Och själv funderar jag på vad det egentligen är med de fyrbenta (och ibland också tvåbenta) som så gärna vill rulla sig i sånt som andra lämnar efter sig.

Är det i fallet hund lukten av den framgångsrika matsmältningen som de vill åt? Och för mänskor då framgång i något annat? Framgång som de kanske hoppas att på något mirakulöst sätt ska färga av sig.

Eller så är det bara skönt? vad vet jag.