Kära frågespalten

Kära doktor, sexualrådgivare,  jurist, Förtroendevald,

Mitt namn är F. Ö. R. Bryllad och jag har en fråga som jag gärna skulle få svar på. Eller egentligen är det flera, men för enkelhetens skull så inleder jag med en och så ser vi vart det för oss.

Du förstår, jag kommer inte riktigt underfund med hur det här med politik fungerar på kommunal nivå. Hur kan det komma sig att trots att alla mer eller mindre är kusiner med varandra (eller åtminstone bryllingar) och har växt upp med bara några kilometers avstånd från varandra – kan bli så otroligt upprörda på varandra? Hur kan det vara så att man ena sekunden leker sanning och konsekvens hos varandra, för att i nästa sekund skriva otidigheter i valfritt socialt medium?

Svar:

Tack för din fråga fröken F. Ö. R. Bryllad,

Utgående från min personliga erfarenhet och sociologiska studier ska jag göra mitt bästa för att ge ett tillfredsställande svar. Inom lokalpolitiken hanteras många frågor som står den enskilda mänskan väldigt nära. Här funderar man på skolor, vård, vägar, arbetsplatser och all den service som man behöver för att kunna leva ett gott liv. En stor fråga relaterad till det är på vilket språk som all denna service ges och inom vilken geografisk ram. För som du vet – jag får kanske titulera Fröken du? – är språk den fråga som kanske ligger oss mänskobarn allra närmast. I språket finns vår identitet, våra känslor och mycket av det som gör oss till den person som vi är och vill vara. Därtill är vi platsbundna och många värdesätter högt sina rötter. När vi så arbetar med nämnda viktiga frågor, svallar känslorna lätt över. Och som fröken kanske vet, så följer med stora känslor stora ord. Trots att vi kanske lekt tillsammans, druckit kaffe hos varandra och i övrigt lever våra liv mer eller mindre tätt sammanknutna.

Stort tack för ditt svar, kära Förtroendevald!

Med det tar jag mig friheten att ställa min första följdfråga:

Nu förstår jag bättre orsaken till att känslorna flyter upp på ytan, ändå förstår jag inte helt de uttryck som detta tar sig. Varför blir man så fula i mun mot varandra och till och med i hemlighet använder sig av metoder som inte är så där alldeles vanliga i ett politiskt arbete kända mänskor emellan? Typ skärmdumpar skrivna ord eller bandar in sådant som sägs. Och sen när något sådant uppdagas och trots att det som tagits tillvara varken är spännande eller fult – så blir den ”andra parten” ändå alldeles ifrån sig. Om ingen av parterna på riktigt har något att dölja och om ingen av dem menar sig ha gjort något galet, varför kan det då bli så fel?

Svar:

Kära F. Ö. R. Bryllad,

Du ger mig en följdfråga och här skulle jag vilja påstå att kärnan till det hela är förtroende. Trots att ingen av parterna upplever att de har något att dölja, så kvarstår det faktum att vi mänskor tolkar vissa handlingar som brist på förtroende och därmed känner oss svikna. Här kan man räkna in sådana handlingar som du gav exempel på ovan. Vi vill bli respekterade på så vis att vi möter varandra öga mot öga i en öppen diskussion där vi prövar våra argument. Av någon orsak brister ibland detta och någon av parterna upplever att de blivit negligerade, behandlade orätt eller att procedurer inte gått till på det sätt som de borde. Om de ärenden eller frågor där detta då skett råkar vara av den känsliga kalibern som beskrivs ovan, kan de tillvägagångssätt som används för att komma till rätta med detta i sin tur uppfattas som svek av andra personer. Är du med? Fråga gärna ytterligare om jag varit otydlig!

Kära Förtroendevald,

Jag är ännu inte riktigt med: menar du att båda parter känner sig svikna och orätt behandlade?

Svar:

Kära F. Ö. R. Bryllad,

Alldeles, du förstod mig rätt! När sådant här händer och efter att lagen har sagt sitt (i det fall att tillvarataget material förmedlats till den typen av instanser) kan man ibland upptäcka att inget juridiskt fel har begåtts, ändå kvarstår tyvärr faktum att alla inblandade känner sig svikna och utöver det fortsättningsvis upplever att den eventuella sakfråga man företräder, är felaktigt behandlad.

Kära Förtroendevald, en sista fråga,

Hur kan det på riktigt komma sig?

Svar:

Min kära, kära F. Ö. R. Bryllad,

Vi är alla mänskor.

 

 

 

En riktig politiker?

Minns ni när cykelbyxorna blev moderna där någon gång på 80-talet? De trendmedvetna hakade på ganska snabbt medan det för mig räckte ett år eller två innan jag fömådde dra ett par sådana på mig. Jag menar … cykelbyxor? Men när jag väl kom över min mentala spärr kändes det ändå ganska bra att ta sig runt världen iklädda dessa snäva och korta brallor, även om de kanske avslöjade mer än lovligt av anatomin.

Jag är alltså något senfärdig när det gäller mode, för övrigt senfärdig när det gäller mycket annat också. Gärna vill jag vända och vrida på saker och ting innan jag ger mig i kast med något som är för mig okänt eller nytt. Noga tänka efter om och när tiden är inne för sådant som kunde eller borde genomföras. Illustrerat i sin enklaste form: när är det egentligen läge att dra på ett par cykelbyxor i lycra och ta moppen till ungdomsdansen?

Men senfärdig kan också sägas med andra ord: långsam, trög och eftertänksam. Och ibland (som idag) funderar jag på om lokalpolitiken överhuvudtaget är det rätta stället för en sådan som mig. Jag menar … på riktigt? Cykelbyxornas vara eller inte vara är det ju ganska okej att under några års tid grunna på, men det finns annat som kanske måste avgöras med något snabbare tidtabell.

I mina stunder av eftertänksamhet försöker jag ändå fokusera på att jag kanske främst ser mig som förtroendevald framom politiker, dvs en ”person som valts att företräda väljarna”. Det låter i och för sig bra, men om man klickar vidare på synonymer till förtroendevald landar man på två olika innebörder, först och främst:

deputerad: som innebär ”ombud, utsedd till ombud”. Därifrån kan man svinga sig vidare till: representant via företrädare till mellanhand vilket preciseras så här: mellan två eldar. (Och sannerligen om det som förtroendevald inte känns så ganska ofta.)

men också:

politiker: och den vägen känns nästan väl spännande att gå. För fortsätter man genom synonymdjungeln landar man om inte förr så senare på: envåldshärskare. Efter att ha traskat via det mesta från makthavare till despot, översittare och tyrann.

Och då kan man fråga sig: är det ens tillrådigt för en eftertänksam person att positionera sig mellan två eldar? Från något håll kommer man garanterat att bränna sig. Det vet jag till och med, av erfarenhet. På samma sätt kan man fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt att vara en eftertänksam tyrann?

Jag får väl säga som Ture Sventon: Ständigt denna vessla. Och med något slag av tillförsikt hålla fast vid tanken att vi alla ändå behövs där, mellan eldarna. Några tar sig snabbt till andra sidan, andra väntar tills de värsta flammorna lagt sig. Många gånger tar man sig fram av eget initiativ, andra gånger är det bra att det finns någon som kan driva på.

Så att, det var väl det jag ville ha sagt.

Tack för idag, hälsar sign: Liten mänska driven av stora frågor