Juha och Jag

Egentligen har vi inte mycket gemensamt, Juha och jag. Jag menar: han är man, jag är kvinna. Han har glasögon medan jag är utan. Och no offence till dig Juha, men jag har mer hår. Ännu åtminstone.

Juha och jag tillhör olika partier. Vi har olika modersmål och klädsmak (kostym varenda dag – Juha?). Och tillhör olika religiösa samfund, eller vad den rätta termen nu är. Han är laestadian och jag är vardagslutheran, det vill säga att jag liksom alltför många med mig, tror mest vid skolavslutningar, jul och påsk. Eller när mänskor jag älskar dör och jag behöver någonslags hopp för att ta mig vidare.

Det är väl egentligen bara två saker vi har gemensamt, vi tror båda att vi vill jobba för samhället. Och vi bloggar. Vilket tar mig fram till avsikten med hela det här inlägget: jag tänker göra en Sipilä och blogga om mina tankar kring kommunfusionsdiskussioner.

På torsdagens fullmäktigemöte bestod en av våra uppgifter av att bemöta och fatta beslut kring en motion i vilken föreslås att vår kommun ska inleda en förhandlingsprocess kring en eventuell fusion med grannstaden. På ett sätt kan man se det hela som en mycket enkel fråga på vilken man kan svara antingen ja eller nej. Blir svaret det senare, så tar det hela slut där, åtminstone för den här gången.

”Den här gången”, skriver jag, och sa så också i fullmäktigesalen, eftersom vi har kunnat notera att samma fråga med jämna mellanrum dyker upp. Det som nu är annorlunda, är att tankarna och nyfikenheten på att undersöka hur en sådan fusion kunde utformas – såväl bland förtroendevalda som bland kommuninvånarna – har fått ett bredare fäste än tidigare. Samtidigt som det fortsättningsvis finns personer som är av annan åsikt. Delade åsikter är i och för sig vardag i politiken, men i och med att vi alla arbetar för samma sak: kommuninvånarna och kommunen, så måste man gemensamt försöka finna sätt att ta sig vidare.

Nu gäller alltså att oavsett om man anser att Korsholm är en bra kommun att bo och leva i (och det vet jag att vi alla gör). Oavsett om man kanske anser att det är fel tidpunkt att göra det här (som exempelvis jag själv hittills har tänkt). Eller om man har rädslor kring hur en sådan kommun kommer att kunna finnas till för just en själv och ens modersmål (japp, där också) – så behöver man vara med och arbeta för att man tillsammans kan formulera ett avtal utgående från vad som är viktigt för den egna kommunen och hur man då skulle kunna skapa gemensamma strukturer för att trygga detta. Vi behöver också fundera på vad som kanske kunde förbättras och framförallt: vad vi som gemensam enhet tillsammans kunde skapa och vinna.

Utgående från det förhandlas fram ett avtal som först DÅ: tas ställning till. Skulle det vara så att båda parter kommer fram till att det här kan bli något bra, så säger man ja. Om inte fortsätter man som tidigare. Men oavsett hur det går kan jag tänka mig att båda parterna kommer att lära sig en hel del via en process av den här typen.

I arbetet kommer dock att krävas förtroende och öppenhet, från alla håll. Det kommer att krävas att man verkligen tänker till och inte låser sig i en åsikt: varken i ja eller nej. Åtminstone inte förrän processen är genomgången och ställning ska tas.

Vad tror du Sipilä:

Får jag godkänt för mitt bloggande?

 

 

 

 

Att tänka sig blå

Den lokala tidningen håller på att kartlägga vilka förtroendevalda som kommer att ställa upp i kommande kommunalval och sände därför ut frågan till sittande ledamöter. Dvs ställer ni upp – om du vill: motivera. Så jag motiverade. En liten del av texten jag skrev kom med i dagens VBL, resten finns här.

Ja, jag tänker ställa upp i kommunalvalet.

För fyra år sedan ställde jag upp för allra första gången, och kom in. Orsaken till att jag då gav mig in i det hela var att jag blev tillfrågad och av de två alternativen som jag skulle ha kunnat svara: ja eller nej, så valde jag ja. Att jag svarade så beror på att jag tror på tanken om representativ demokrati. Att vi med jämna mellanrum väljer in mänskor som representerar oss själva och bevakar våra och kommunens intressen. Men, om vi överhuvudtaget ska kunna välja in någon så måste det finnas mänskor som står till förfogande. Någon måste vara villig att ta sitt ansvar och någon måste ge sitt förtroende. Annars kommer vi ingenstans.

Själv var jag fullt övertygad om att det räcker så, med en period. Efter tre år kände jag att jag definitivt var färdig. Efter att ha lagt ner massor med tid, energi och ork för något som ofta frustrerat mig till vansinne, men också ibland (till och med) känts helt okej. Med det var mitt ansvar taget och jag kunde med gott samvete ge över till någon annan för att så småningom kunna återgå till att själv få rå över min fritid.

Ändå var det något som gnagde. Skulle jag faktiskt ge upp? För trots att jag kämpat på, så är jag ännu inte helt insatt i allt. Kommunalpolitiken är en stor apparat och att lära sig hur ärenden behandlas och går vidare tar helt enkelt tid.  Dessutom är vår kommun stor och utbredd med många små byar, många mänskor och viljor. Att få det hela att gå ihop är inte lätt.

Den största delen av mitt liv har jag ju de facto inte suttit som förtroendevald. Då har jag liksom många andra suckat över ”hur de tänker där i kommunen – eller kanske de inte tänker alls?”. Nu vet jag att man gör det, tänker. Men trots att man mellan varven nästan tänker sig blå, är lösningen inte alltid den rätta. Åtminstone inte för alla som skulle önska att den var det.

Att se helheter är en utmaning. Att stretcha krympande resurser så att de kan göra gott för så många som möjligt, är en utmaning. Ännu har jag mycket att lära, men jag ställer upp igen.

Då, har åtminstone jag gjort min del. Fortsättningen bestämmer jag inte över, där är det upp till alla väljare vem de lägger sin röst på, vem de anser att de vill ge sitt förtroende till.

På det sättet får vi systemet att rulla.

Förhoppningsvis.

Förtroende och tillit

Jag försöker vara, och anser mig vara, en person som hellre hyser förtroende än misstro. Med det inte sagt att jag uppfattar mig som naiv och blåögd, utan istället så att jag sätter min lit till att det finns mänskor som äger en större sakkunskap än vad jag gör. Som exempelvis har satsat år av sina liv på att studera hälsa och sjukdom i såväl teori som praktik. Mänskor som därför har blivit väldigt bra på det dom gör. I deras händer överlåter jag med jämna mellanrum mig själv och mitt liv. Även mitt barn och hans liv. I största tillit.

Jag litar på att deras vilja att hjälpa och stöda andra är grundorsaken till det yrke de valt. Att deras naturliga nyfikenhet och öppenhet inför sin uppgift väger tyngst. Att deras empati och yrkesskicklighet inte kompromissas med. Att de inte låter sig köpas.

Men det är ju just det som är själva innebörden i att vara naiv och plågsamt blåögd! finns det många som då kanske påstår. Men det får stå för de som säger det. Jag ser det istället som det att min tillit hjälper mig att leva tryggt. Sakkunskapen leder mig vidare och stöder mig i de val jag måste göra.

Att gå den andra vägen känns för mig inte som ett alternativ. Att istället för förtroende odla misstro. Att anklaga mänskor och hela yrkeskårer för att mörklägga fakta. Anklaga dem för att sakna etik och se ner på hela deras samlade erfarenhet. När erfarenhet och integritet inte längre ges ett värde blir vägen med ens farlig.

Lika lite som jag tror att den samlade läkarkåren, sjuksköterskekåren och läkarvetenskapen som sådan låter sig köpas – låter jag mig själv köpas. I förtroendet och tilliten finns alltid ett eget ansvar. Att hålla mig informerad om alternativ och möjligheter. Att se för- och nackdelar och kunna lägga båda dessa i ett större perspektiv. Det är nämligen aldrig bara jag som det är fråga om.

Vi är många.

 

 

 

Att ändra åsikt

Under mina år inom kommunalpolitiken har jag lärt mig mer och mer. Men samtidigt som min kunskap växt, har insikten gjort detsamma. En insikt om att jag inte vill göra det här igen. Inte satsa ytterligare fyra år av mitt liv, inte läsa långa föredragningslistor. Inte sitta på ännu längre möten. Inte kämpa för att försöka förstå hur allt hänger ihop och varför man helt enkelt inte bara kan göra som jag vill. Eller som min by eller del av kommunen vill. Varför i hela friden måste det vara så svårt? V a r f ö r?

Så jag sa nej. Det räcker nu. Det här är inte för mig utan andra får ta över. Andra som kan, orkar och vill. Andra som inte blir knottriga i skinnet av allt de försöker greppa. Och som inte grips av vanmakt över att det i ett mötesrum ska vara så svårt att lyssna på och till varandra. Eller svårt att tala till och med varandra. Och med det sänkte sig lugnet och jag var tillfreds. Jag skulle bereda rum för nya krafter.

Men så passerade ytterligare tid. I politiken kan man nämligen inte ställa sig upp mitt under ett möte och vänligt tacka för sig. Man kan själv inte bestämma exakt när måttet är rågat. Den som sig i leken ger … och så vidare i ett strikt tidsbegränsat utrymme. Jag hade ännu ett och ett halvt år framför mig och konstigt nog började mitt nej förvandlas till något som mer liknade ett alldeles tvärsäkert nja. Och detta nja böljade fram och tillbaka i mina tankar. För. Mot. Ja. Nej. Varför. Varför inte?

För tänk om alla skulle tänka som jag har tänkt? Att de ska kasta in handduken och stiga av efter fyra år. Då kunde det bli så att det i början av varje ny period sitter fullt med nya ansikten i mötesrummen. Mänskor som liksom jag kämpar för att komma in i systemet. Och precis när det börjar kännas som att man nästan har bilden klar för sig – så klipper man av. (Eller så kan det mycket väl vara så att det bara är jag som haft en väldigt lång startsträcka, andra hiffar på nolltid det som för mig tagit lång tid att klura ut.)

Så till slut blev njaet ett ja. Och där befinner jag mig nu. Där det kommer att vara möjligt att en gång till skriva mitt nummer på en vit papperslapp. Och även om det bara skulle vara min mamma och pappa som väljer att pränta ner just de siffrorna (för åtminstone dom gillar mig och det jag gör ännu), så kan jag med gott samvete säga att jag och mitt frustrationsknottriga skinn gjorde vårt bästa.

Och försökte.