Gofika och fredagskänslor

Här har vi slagit på stort fredagen till ära! Efter en noggrant upplagd räd i vår lokala matvaruaffär drog vi oss för en stund sedan hemåt för att omsorgsfullt gömma undan vårt lager. Det gäller att vara taktisk om man ska ha någonting kvar till kvällen när det egentliga fredagsmyset inleds – alltså gömmer vi det goda och arbetar sedan aktivt för att glömma var vi gömde det. Smarrypinnar i det här fallet. Tyvärr lyckades vi mindre bra idag… Ännu en stund efteråt kom vi båda ihåg var vi gömt dem så nu fattas några pinnar ur lådan. Men bara några.

Vi har dock en plan B: när vi såg vartåt det började barka tog vi det säkra för det osäkra och tillverkade en omgång kokosbollar. Just in case. Så nu får du komma Fredag! Här är vi laddade med både köpegodis och homemade dito. Och om inte vi börjar må illa ikväll – ja då börjar ingen…

 

/ Linda

 

 

 

 

 

Pärlplatteträsket

Under de senaste dagarna har min son utvecklat ett oroväckande beroende. Jag känner igen tecknen eftersom det inte är första gången han blir beroende av någonting. Under årens lopp har han kämpat mot såväl bondgårdsdjursberoende som polislegoberoende och den här resan ser ut att bli minst lika svår. Som en förstående mor vill jag gärna finnas där för att stötta honom när begäret blir för starkt, men tyvärr får jag alltför många gånger se mig besegrad.  Mentalt försöker jag nu ladda upp för en kamp mot, håll i er nu, pärlplattan.

Här skulle helst pärlas alla tider på dygnet. Soldater, traktorer, flygplan, stjärnor… You name it och lite till. Och ja, jag kan hålla med om att det är en mycket kreativ syssla och egentligen kunde jag låta honom hållas. Men på något vis blir jag alltid förr eller senare involverad i processen. Först och främst av naturliga orsaker, jag har en inkomst som kan finansiera hans beroende. Men också av rent praktiska orsaker, det vill säga för att utföra de tråkiga inslagen i pärlandet. Till mina främsta uppgifter hör därför idag lokalisering av pärlor i rätt kulör. Av nyligen gjord erfarenhet kan jag dessutom berätta att i ett ämbar med 15 000 pärlor finns de pärlor man vill ha alltid på botten av nämnda ämbare. Alltid.

Men jag ser ändå ljust på framtiden och jag måste tro på att det finns ett liv efter pärlplattan. Och i det livet mina vänner, kommer jag att äga en finmotorik som världen aldrig tidigare skådat. Utvecklad och finslipad genom hanteringen av tusentals och åter tusentals små pärlor. Ha!

God Natt,

/ Linda

Trött i ögat

Stackars stackars mig som är så trött i ögat… Skulle det inte vara för att sonen har nattgäst skulle jag ha somnat för två timmar, tre minuter och ett halvt ljusår sedan. Istället måste jag nu krampaktigt hålla mig vaken pigg och alert. Eller ja, de två senare får ni glömma. Det är många timmar sedan jag senast var pigg och alert. Det ord som närmast beskriver mig och mitt tillstånd just nu är: vaken. Barely.

Runt omkring mig ritas det och äts popcorn under intensiv och högljudd diskussion. Diskussionsämnena är mer eller mindre minerade och omfattar allt från godaste godiset, raketer och smällare, till vakterna vid Buckingham Palace och färgen på deras vaktkur. Före det har de stått på händer, byggt lego, tittat tv, byggt koja, lekt med hunden, ätit lite mer popcorn och så vidare i evigheters evighet. Inte klokt hur tiden flyger iväg när de har roligt! Det är sådana här gånger man ångrar löftet om att de på lördagskvällar ska få gå senare till sängs. Det vore ju faktiskt lugnare för alla inblandade om de som är under 1,40 lägger sig klockan åtta varje kväll. Men nu är det för sent för det och här sitter jag smågrinig och med grus i ögonen. Jag borde verkligen få gå till sängs nu, jag har ju faktiskt fyllt 40.

Snälla?

 

 

 

 

 

/ Linda