Etikettarkiv: barn

Morsdagen som kom och gick

Det är bara att stilla konstatera – ingen dag är den andra lik i detta jordelivet. Varje enskild dag rymmer det mesta av underfundigheter, stridigheter, känslosamheter och tyvärr… dumheter. Gårdagen inleddes på bästa sätt med frukost serverad på säng. Jag hade den stora äran att bjudas på en av åtta-åringen egenhändigt komponerad meny: 1 st. Vöråpojkens rågbrödssmörgås med tjockt lager leverkorv på samt 1 st. muminmugg fylld med apelsinjuice som fick avnjutas med hjälp av 2 (två) sugrör. Till detta serverades en efterrätt bestående av 4 st. Ahlgrens bilar som konstfärdigt arrangerats på brickan. Den magnifika frukosten åtföljdes av två kort och 1 st. halsband. Allt var myspysigt, genomharmoniskt och precis som man tror att livet ska vara. Ha! Inte.

Naturligtvis måste livet vara litet annat också. Vi ska ju renovera huset – lite skrik och motstridiga åsikter måste vi ju få in under en dag. Hur dumt skulle det vara att bara vara sams hela tiden? Klart att två vuxna personer måste få hysa skilda meningar och därtill högljutt uttrycka dem mellan varven. Klart som korvspad att barnet i familjen inte alltid är på sitt bästa och soligaste pysselhumör när mamma och pappa säger att nu ska du få fixa till fler kort innan vi åker till farmor och mormor! Självklart att barnet hade tänkt att göra helt andra saker just precis då: studsa på studsmattan, läsa Tintin, leka i den nybyggda tipin. VISST måste det vara så? Och visst är det så som livet ska vara? Va? Inte ska det väl vara jopphejdi jämt? Då kan vi ju inte vara helt säkra på att vi verkligen lever. Lite tvärtom har väl aldrig skadat någon? 

Men ja – det blev kväll också den dagen. Efter flera bilfärder. Sagolikt mycket tårta. En hel del frustrationer. Lite gnäll. Men mycket mycket sol!

Ännu finns det hopp för mänskligheten.

Live love laugh

/ Linda

Än en gång

… tänker jag på det orättvisa och svåra. Jag vänder ut och in på mina tankar, grubblar och våndas. Försöker och vill så förtvivlat gärna förstå, trots att jag är obehagligt medveten om att förståelsen med största sannolikhet inte kommer att infinna sig. Det här är för stort. Det är otänkbart.

Det skulle underlätta om jag för mina vänners skull istället kunde bli förbannad, vansinnig och arg! Men så länge ledsenheten över det som de drabbats av står i vägen, känns det stundvis övermäktigt. Barn ska inte behöva bli svårt sjuka. Föräldrar ska inte maktlösa behöva stå bredvid sina barn när de kämpar för att få finnas kvar bland oss.

Det är så fruktansvärt fel.

Och hur gärna jag än vill, så jag kan inte hjälpa.

Björkö 2012

/ Linda