Här har vi bestämt oss: vi ska äntligen få ordning och reda i alla våra skrymslen och vrån. Och inte bara det. Som grädde på moset ska vi också bli snuskigt rika (sagt med en gigantisk nypa ironi) medan vi som nice bieffekt gör allas vår Moder Jord en välgärning. Vi cirkulerar återanvänder och ger nytt liv till de saker som vi under en tid haft glädje av. Nu är det dags för kläder, leksaker och gammalt porslin att vandra vidare till nya ägare som villigt vårdar och tar hand om dem.

Att sälja på loppis är dock inte alldeles enkelt. Med jämna mellanrum sitter vi och kramar våra traktorer slash gosekoftor medan vi stilla undrar om de inte kommer att gråta när vi inte längre finns hos dem. Eller kommer vi att gråta? Vi kanske inte har lekt med traktorn alternativt haft tröjan på oss det senaste året men vem vet – vi kanske vill play loose med den röda fyrhjulsdrivna eller ta på oss gosekoftan nästa år? Hur gör vi då, det blir ju jättehemskt ju! Vi kanske skapar stora mentala trauman som kommer att ta decennier att ta sig ur. Tänk om sonen aldrig mer kommer att kunna titta på en traktor utan att brista i ohejdad gråt? Tänk om alla hans framtida flickvänner går ifrån honom eftersom han inte kan fatta några livsavgörande beslut utan bara sitter i sin källare och leker med sina fyrahundrasjuttio leksakstraktorer? Traktorer som han köpt för SMS lån efter att han fick sparken från sitt trettonde jobb? Då blir ju allt bara så fel!

Fast sen tar vi oss samman.  Inser att det finns få saker som är beständiga här i livet. Och skriver några prislappar till.

/ Linda