Klockan 16.30 bänkade vi oss i bilen, sonen och jag. Bilen stod då parkerad på en gårdsplan i Korsholm, i Replot närmare bestämt. Min bänkgranne tog hand om musiken medan jag rattade iväg över Replotbron mot Alskat. Efter ca 10 minuter passerade vi kommungränsen till Vasa för att fortsätta färden via Gerby, Brändökorsningen, omfartsvägen, Stenhaga och sen … schlabamm bytte vi kommun igen. Fast på riktigt sa det inte schlabamm, utan vi gjorde precis så som vi gjort så många gånger förr: tog oss från punkt A till punkt B vilket råkar vara en resa genom kommuner.
Efter mötet (kl. 17 – 18.10) vid Korsholms Ämbetshus gjorde vi om proceduren, den här gången via Vasa centrum eftersom ”någon som jag känner” hade cash som brände i fickan. Pengar som alldeles bestämt borde omsättas i någonting asap.
Under mötet pratade vi svenska. I varuhuset pratade vi svenska. Och när jag körde ner i en av de djupa groparna på varuhusets parkering och stötdämparna slog i botten svor jag på uppretad vansinnes-finlandssvenska: f a n s j ä v l a h e l v e t e! Varefter jag klagade en stund på det undermåliga vägunderhållet i Vasa. Sen rattade vi vidare mot och över Korsholmsgränsen där jag på upploppet i Replot passade på att upprepa min klagan: att det ska vara så s v å r t att se till att landsvägarna håller måttet! Vad har man politiker egentligen TILL?! Sen tittade jag mig i backspegeln och höll käft resten av resan.
Och hörni mänskorna, under allt detta så inte bara svor jag utan också tänkte.
Jag tänkte på det som vi för tillfället håller på med, på samgångsförhandlingar. Jag tänkte på fakta kontra känslor. Utveckling kontra trygghet. Och på vi, dem och de klyftor som uppstår när vi inte förmår eller vill sätta oss in i varandras tankegångar. Jag kom så långt att jag bestämde mig för att från och med nu blankvägrar jag att lägga etiketter på mänskor. För min del är det slut med fusionsivrare och självständighetsvänner. Med kappvändare och bedragare.
Jag försöker verkligen förstå och sätta mig in i hur samhället fungerar. Och försöker få grepp om hur vi på bästa sätt ska kunna trygga en livskraftig kustremsa här i trakterna kring Suomineitos magaknapp. (eller magapyl som vi säger i Replot)
Naturligtvis vill jag att mitt barn fortsättningsvis ska kunna prata om sin magapyl. Naturligtvis vill jag att om han får ont i just den magapylen ska han kunna få vård på svenska (även om han då för säkerhets skull kanske måste säga navel istället för pyl). Naturligtvis är det viktigt för mig att jag kan leva på svenska! Samtidigt som jag också behöver kunna ta mig fram på finska i detta vårt tvåspråkiga land.
Är det då vi svenskspråkiga som ensamma ska fortsätta kämpa för vårt språk? En kamp som vi under de senaste åren kunnat notera inte är sådär alldeles fruktbar med våra blå vänner i toppen. Man vill inte så gärna se oss, även om man måste eftersom grundlagen skyddar våra språkliga rättigheter. Eller kunde man slåss tillsammans på en bredare front? Fler mänskor som värnar om och arbetar för att trygga svenskan i en genuin tvåspråkighet? Har vi så mycket förtroende för varandra att vi vågar tänka oss in i ett sådant scenario?
Ja sini, jag vet inte.
Men det jag hittills har kommit till insikt om är att vi pratar förbi varandra. Om skilda saker och på olika nivåer.
Linda gillar läget 