Klockan 8.13 sharp sätter sig testpanelen ner på förarsätet i dagens testbil: en Opel Vectra 2.0 16V årsmodell 1999. Efter många år av biltestning har panelen kommit att förstå att förstahandsintrycket mycket långt styr helhetsintrycket och inleder därför med interiören.
Sätet är alldeles lagom nersuttet. Inte så att man sitter på plåten, men väl så att den grop som under många år långsamt fördjupats alldeles lagom omsluter ens bakdel. Det känns alltså säkert. Inredningen går i smutsgrått (verkligen, ”smuts”grått) och de gamla kvitton som ligger utspridda på golvet framför passagerarsätet ger inredningen en charmigt slarvig framtoning. Kring växelspaken ligger smulor av mjölkchoklad, vilket väcker ett svagt sug efter Marabou Schweizernöt, men nu gäller detta inte choklad så vi går vidare.
I bilar av denna årsmodell användes ännu startnyckel så vi vrider om. Bilen startar som klockan och det svaga durret från ett aningens löst avgassystem ger en hemtam vibration i chassit. Fläkten vrids på max defrost (och befinns nästan ljudlös!) så att man så småningom ska kunna se ut genom vindrutan.
Och iväg bär det.
Ettan, tvåan, trean. Tvålitersmotorn är inte riktigt sig själv längre, men den ger verkligen allt. Fyran och …. femman. Väggreppet kunde kanske vara bättre, men man kan inte få allt. Avgassystemet vibrerar i takt till morgonradion medan rutorna långsamt tinar upp och körturen in till staden visar sig vara inte långt från behaglig. Till och med bromsarna lyckas leverera, inte heller idag glider bilen genom Gerby-korsningen.
Så hur många rattar ger testpanelen Opeln?
Ja, i bästa välvilja får den en ratt av fem möjliga.