Eftersom vi inte var vrålhungriga hade vi planen klar, istället för vår vanliga beställning (balkan ja pita, kiitos!) skulle vi båda dela på en balkankebab (med pommes frites). För att inte slösa tid stegade jag direkt fram till kassan, men innan jag hann öppna munnen log servitören brett mot mig och sa: ”pita ja balkan, eikös niin?”
Så vad kunde jag göra? Jag sa naturligtvis ja kyllä! och log lika brett tillbaka. Sen utbytte vi några stapplande finska fraser om hur livet lever med varandra, innan sonen och jag satte oss ner för att vänta in de enorma portioner som vi visste snart skulle anlända till vårt bord. Enormt stora. Enormt goda.
Nu kanske ni tror att det här handlar om mat, men ser ni det gör det inte. Det handlar om vad som händer när man möts kring något som förenar, i det här fallet kärleken till kebab. Vi två vet nämligen var vi har varandra. Därför knagglar vi båda glatt på med ett språk som ibland inte riktig flyter för någon av oss. Därför går jag nio gånger av tio till hans restaurang med följden att han minns min standardbeställning. Och därför, är jag jättejättemätt.
Ikväll.
Linda gillar läget 