Linda gillar läget

Efter mitt förra inlägg ställde en av mina vänner i fullmäktige en vänlig och uppriktig fråga: ”Om jag förstår det rätt så har du alltså gått tillbaka till att vara mot en samgång. Jag blir nyfiken på vad som fått dej att gå tillbaka till det efter att där emellan ha varit positiv.” Trots att frågeställaren och jag tillhör olika partier har jag ofta känt större släktskap med henne än med mina partikollegor. Under de senaste åren har vi brottats med liknande frågeställningar (inte bara gällande samgång) och av den orsaken vill jag också försöka ge ett bra svar. Ändå börjar jag i sann politikeranda baklänges med att svara på vad som inte har påverkat mig:

1. Den debatt och aktiviströrelse som skapats kring Korsholm som (primär och enda) garant för det finlandssvenska språket: Istället för att få mig att värna om Korsholm har den debatten nästan skrämt mig åt andra riktningen. Även om jag kommit fram till att jag ännu ser möjligheter för Korsholm som självständig kommun, är min kommun inte densamma som jag uppfattar att aktivisterna talar för. Mitt Korsholm är öppet och inte stängt.
2. Församlingarna och uttalanden om att en fusion är något som pådyvlas dem: som jag ser det är kyrka och kommun skilda organisationer och det ska inte komma på kommunen att ansvara för vare sig kyrkans ekonomi eller struktur. Eftersom kyrkan har ett innehåll och ett budskap som bär över tid, kommer den garanterat att överleva oss alla.
3. Bevarandet av ett månghundraårigt Korsholm: Det historiska Korsholm har förändrats under tid och även om namnet Korsholm nämns för första gången på 1300-talet, härstammar kommunen som vi idag känner den från 1973. Punkt.

Om man betänker att vi skulle låta oss styras av punkterna 1-3 skulle vi som jag ser det vara låsta för all framtid. Utan Korsholm är finlandssvenskheten död. Kyrkan utan lokaler. Och ja – Korsholm existerar naturligtvis inte. Kan man leva så och vad är det i så fall för liv?

Jag har också en fjärde punkt som inte påverkat mig:

Vår tilltänkta samgångspartners ekonomi: jag är inte ekonom och kan därför inte ge kvalificerade uttalanden. Som lekman och kommunalpolitiskt aktiv kan jag dock se att vårt ”ekonomiska tänk” och hur man väljer att tackla framtiden skiljer sig. I grannstaden går man offensivt fram och satsar i omfattande projekt för att öka områdets dragningskraft. Medan vi som landsortskommun långt koncentrerar oss på den service som vi är ålagda att ge invånarna. Det som också skiljer sig är vår bokföring och budgettänk, men vem är jag att säga vad som är rätt eller fel?

Nu kan man ju fråga sig om det finns något kvar som överhuvudtaget kunnat påverka mig i den riktning jag gått… speciellt eftersom jag i grunden inte ser en samgång som slutet på den värld vi känner till. Och eftersom jag är uppriktigt imponerad av dem som vågat lyfta blicken högre, som har jobbat med det här och är villiga att kasta sig ut i det okända. Med det gänget har en samgång potential att bli riktigt bra. Men precis som olika experter sagt så behöver man rusta sig för sämre tider. Ju mer som formuleras till pappers desto starkare riktlinjer har man den dag när vinden börjar blåsa kallt. Även om jag kan förstå tanken om att styrdokument görs upp först när man har någon att göra dem för, så inser jag nu att det finns bitar som fattas. Man har åstadkommit ett positivt dokument som tydligt visar på en gemensam vilja – men hur uppnår man detta rent konkret?

Med allt detta sammantaget kanske jag kunde säga så här: jag har kommit fram till att jag ännu inte är färdig med Korsholm. Vi skulle kunna göra Korsholm bra, men då behöver vi uppnå en ömsesidig förståelse om att självständighet i sig inte föder lycka och framgång. Vi behöver förstå att den ekonomiska situationen inte är vad den har varit i ett land som är i gungning. I den offentliga debatten har många gånger lyfts fram att vi har en välmående kommun, men är det verkligen så? Vi har under åren tvingats fattat många svåra beslut som inte alltid fallit i god jord och den typen av beslut kommer vi fortsättningsvis att behöva ta. Vi behöver också förstå att Korsholm år 2019 inte ser ut som Korsholm gjorde år 1973, att vi har en finsk minoritet som vi behöver beakta lika väl som vi själva vill bli beaktade.

Jag tror att om vi fortsätter som självständig kommun behöver vi komma till en punkt där vi på riktigt ser och arbetar för Korsholm som en kommun och inte som de fem primärkommuner som en gång gick samman. Och ja – vi måste bli ännu bättre på att samarbeta och finna synergier oavsett var gränserna går.

Ensam är aldrig stark.

 

 

Jag har ett problem, en grej som jag inte förstår. Spänn fast er så tar vi det från början:

Det gäller samgångsavtalet mellan Korsholm och Vasa. Som en del av er kanske vet var mitt personliga utgångsläge för en samgång ett vänligt men bestämt ”nej tack”, ändå har jag röstat för förhandlingar. Orsaken till det var att vi stod vid en avgörande punkt där många upplevde att enbart ja eller nej inte längre var tillräckligt och man ville mer konkret veta vad det var som man sade ja eller nej till.

Nu har vi ett förslag till avtal. Under processens gång har jag försökt se på vad som kunde vara fördelen med en samgång och för mig skulle den främsta fördelen – tvärtemot vad många andra tänker – vara svenska språket. Vi behöver berätta för övriga Finland om att vi finns, vi behöver vara fler som pratar för oss finlandssvenskar. Men vi behöver  också bli bättre på tvåspråkighet så att våra barn känner att de har en framtid här i landet.

Under förhandlingsprocessen har jag själv alltså rört mig från utgångsläget: ”tack men nej tack”, till mellanläget ”övervägande positiv”. Vid ett skede var jag mer än redo för en samgång, för att nu till sist befinna mig tillbaka vid utgångsläget. Snart blir det folkomröstning och så småningom röstar båda fullmäktigeförsamlingarna och därför vill jag presentera er för något som enligt mig är lite problematiskt:

Efter att jag läst genom och grunnat på avtal och bilagor, uppfattar jag det som att innehållet är utformat så att det ”tilltalar båda sidor”. Och innan någon får en stroke av det jag skriver så ska jag förklara närmare vad jag menar: tilltalar i den betydelse att en person som från början varit för en samgång stärks i sin uppfattning om att det här kan bli bra. Och på motsvarande sätt stärks uppfattningen hos en person som inledningsvis var för självständighet och därför mot en samgång: det här blir inte bra.

Varför?

Jo: avtalet är så pass öppet till sin uppbyggnad och karaktär. Den som trott och tror på samgång och hyser förtroende för alla parter hittar argument och stöd för att gemensamt bygga nytt. Men, den som har trott och tror på självständighet och kanske inte fullt ut vågar lita på den gemensamma avsikten, finner inte stöd i sådana skrivningar och strukturer som skulle kunna motivera dem att ändra åsikt.

Båda ”sidor” kan alltså formulera sitt slutliga ställningstagande med stöd i avtalstexten.

Ironiskt, milt sagt.