När jag i måndags fick mail om tisdagens happening vid min arbetsplats, insåg jag att det för min del kommer att innebära problem: Imorgon tisdag händer en del här. Vi får besök av ca 230 tandläkare och skötare som kommer använda Akademisalen och foajen/aulan. Fatta: över tvåhundra personer samlade kring ämnet vit (i bästa fall) emalj!
T v å h u n d r a, säger jag bara.
Jag menar en i taget är helt okej. Speciellt när jag är inställd på det och ligger dödsföraktande bakåtlutad i en tandläkarstol. Men tisdagen innebar att varje gång jag skulle snedda över Foajén behövde jag fatta ett beslut om jag a) förtvivlat skulle le eller b) hålla munnen stängd. Om jag log gav det varje dental person en möjlighet att se mina gamla amalgamplomber och med våld bortborstade tandhalsar. Samtidigt som ett leende också skulle ge de tränade tandläkarögonen full insyn över mina prominenta framtänder och det faktum att jag i unga år övergav tandställningen allt för snabbt. Medan en stängd mun skulle antyda att jag hade något att dölja. Vilket jag som sagt har: övergiven tandställning I say. Plus det faktum att jag aldrig kom sams med den bettskena som jag fick efter det att en hoppfull kirurg försökt rätta till mitt överbett. No tandskena = bortkastad operation = ledsna skattebetalare.
Så hur löste jag det? Varannan gång log jag. Varannan bet jag ihop. Krampaktigt.
Greps någon av fascinerad och ohejdad glädje över min komplicerat utrustade mun och sprang efter mig för att få en autograf?
Skulle inte tro det.
Borde jag kanske skärpa till mig och sluta tro att hela världen kretsar runt mig och min kreativa tanduppsättning?
Absolut.
Linda gillar läget 