Ikväll har jag befunnit mig på hal is. Inte bara i metaforiska ordalag so to say, utan på i allra högsta grad autentisk sådan. Tillsammans med son och systerdotter har jag under sisådär en timmes tid graciöst glidit fram över det blänkande underlaget. Eller ja – graciöst är kanske inte ett passande ord att använda i sammanhanget. Vi ska kanske nöja oss med att säga att jag har glidit. Fram, för det mesta. Ibland försökte jag bromsa också och göra små käcka svängar. Med varierande resultat visserligen, men I did my very best. Frisk luft fick jag dock och klädsamt rosiga kinder. För att inte nämna en begynnande förståelse för varför det är bra att använda hjälm även i mogen ålder. Huvud går så lätt sönder nämligen. Speciellt när huvudet i fråga är placerat cirka enochenhalv meter ovanför två darrigt otränade och skridskoförsedda fötter.
Väl hemma greps jag som vanligt av alla självrannsakande frågor om varför jag inte skrinnade mer som barn… Varför satsade jag inte mer på vintersport och skridskoåkning? Jag kunde ju ha blivit och gjort vad som HELST! Titta bara hur bra det går för alla i NHL: de har snuskigt mycket pengar och kan dra sig tillbaka vid 35. En del av dem redan dagen efter sin konfirmation. Mängden tänder i deras munnar är kanske inte vad den varit men vadå? Med alla de pengarna kan de köpa en uppsättning löständer för varje dag. Fast där någonstans återfår jag sansen och inser som vanligt att orsaken till att jag inte skrinnade mer är att jag inte var ett sportigt barn. Alla kan inte vara det och alla kan inte bli rika och berömda. Det enda isrelaterade jag kunde ha blivit är väl typ skadad för livet. Vilket påminner mig om att det kan jag ännu bli… Dags att köpa hjälm!
/ Linda
Linda gillar läget 