Okej, jag erkänner. Men till mitt försvar vill jag säga att jag inte brukar göra så. Mycket mycket sällan, det vill säga i princip aldrig. Ever. Utom idag när det var attan så kallt och jag hade herreminje så bråttom när jag parkerade bilen. Snabbt snabbt drog jag fram plånboken och insåg med ens att jag inte ägde fullt så överflödigt många mynt som jag i min stressade lilla fantasivärld hade föreställt mig. Lönedag infaller nämligen inte förrän imorgon, ett faktum som har den sorgliga bieffekten att min plånbok är gråtansvärt mager för tillfället. I mitt vanligtvis så fyllda myntfack (skojar bara!) låg endast en stackars borglömd tjugocentare och kippade efter luft. Tjugo, varken mer eller mindre. Och jag skulle vara borta i en timme minst. Så vad gör jag? Jag petar ner mitt vettskrämda mynt (det har ju sett vad som hänt med alla de andra mynten – de som aldrig kom tillbaka) i automaten. Får ut en parkeringsbiljett som innehåller sisådär tio minuter ändlös tid, för att sedan mycket utstuderat kila fast biljetten vid instrumentbrädet. Exakt på millimetern lagom så att datum syns. Varken mer eller mindre. Sedan skenade jag iväg.
Då jag en timme och tio minuter senare skenar tillbaka till min gamla Opel som sävligt står där och väntar är min lättnad stor när jag inser att ingen lapp sitter fäst under vindrutetorkaren. Mitt dåliga samvete är straff nog. Mycket glömde de när de gjorde mig, men samvete begåvades jag med i omåttliga mängder. Därtill är jag mycket duktig på att gissla mig själv. Det finns inte många som kan mäta sig med mig när det gäller egenkontroll. Det skulle vara min far då, men han har övat mycket längre.
Nåväl. Hädanefter ska jag och mitt skoningslösa överjag ladda upp med mynt i bilen. Åtminstone ska vi göra vårt bästa, till och med dagen före payday…
/ Linda
Linda gillar läget 