Hunden och jag stampade ett upprört varv runt byn, men det räckte inte. Jag gick in på den Facebooksida där orsaken till min upprördhet fanns och skrev en kommentar, men det räckte inte. Vildsint knaprade jag chips och hällde upp ett glas rödvin – men nej, inte heller det räckte för att lugna ner mig. Så nu sitter jag än en gång här och hamrar frustrerat på tangenterna. Trots att jag snusförnuftigt brukar ge råd åt andra om att ”inte skriva när man är arg”.
Det gäller ordet kappvändare. Ett ord som under de senaste åren använts flitigt i samhällsdebatten och som tydligen inte minskar i popularitet, snarare tvärtom. Och just här och nu har jag kommit till den punkt där detta lilla ord står mig alldeles upp i halsen.
Missförstå mig rätt: det är varken sunt eller rekommendabelt att byta åsikt i tid och otid, men det som jag nu kommer att lyfta fram handlar inte om det. Utan om utmaningen i att utgöra en sketen kugge i det stora maskineri som utgör den representativa demokratin där förtroendevalda representerar och återspeglar kommuninvånarna. Vi är alltså precis lika smarta men också exakt lika dumma som de som valt oss. Som alla andra jobbar vi inom vård, utbildning, teknik eller annat. Och utöver det försöker vi sätta oss in i hur kommunen fungerar och hur vi ska få till det så att pengarna räcker till för att göra så många som möjligt nöjda. Vissa ärenden går på rutin, vissa kräver att man sätter sig in i helt nya saker. Och en del ärenden är av sådan omfattning att vi varken förr eller senare har behövt arbeta så hårt för att komma till något slag av insikt. Men vi försöker, också i samgångsfrågan Korsholm – Vasa.
Med ny kunskap och information kan då ens grundläggande övertygelse förändras och det måste den få göra. Hur skulle vårt samhälle annars se ut? Åsikten kan naturligtvis djupna men också helt ändra karaktär i ett böljande fram och tillbaka för att förhoppningsvis landa i en visshet. Men innan det slutliga avgörandet ska tas får ibland den framväxta insikten även sällskap av andras i en rådgivande folkomröstning. Och med det blir det egna tankearbetet och den eventuella våndan enbart en del av helheten.
Det är alltså inte lätt. Och om man verkligen hade en kappa kan jag garantera att dess riktning aldrig faller alla i smaken.
Som avslutande tankelek så här på fredagskvällen vill jag presentera följande dilemma: om folket har en annan åsikt än dig och du följer den – vänder du då din kappa?
Och allra allra sist: tänk mänskor.
Tänk.
Linda gillar läget 