• Vadå, gilla läget?
  • Linda

Linda gillar läget

  • Me and my machine

    mars 15th, 2013

    För några dagar sedan investerade jag i min framtid. Rejält. ”På vilket sätt?” ska ni fråga då. Vad gjorde du? Började pensionsspara? Köpte en lägenhet med så breda dörröppningar att två rullatorer ledigt kan mötas? Lyfte ögonlocken så att du obehindrat kan spana ut över nejden igen? (jag har väldigt mycket skinn ovanför ögonen faktiskt). Nåopp. Inget av ovanstående. Jaaaaaag…. köpte en diktafon! Hör ni folkets jubel? En totally egen sanelukone som nu och för evig tid är min. Sedan när ni andra börjar njuta av frukterna från ert pensionssparande kan jag alltså ta min Olympus WS-550M och tala in hela storyn om varför jag valde att omsätta mina extra euron i en diktafon istället för i en månadsinbetalning till valfri fond. Och vet ni vad jag gör sen? Sen säljer jag dyrt The story of my sad, sad life. Färgar mitt hårdpermanentade hår blått och åker på en världsomsegling med min toyboy Juan. Det ni!

    Men om vi återgår till verkligheten så kanske ni just nu skulle vilja säga: ”Vad i hela friden ska människan göra med en diktafon?” Idag har jag de facto gjort mycket med den. Jag har bandat alla mina funny voices. Sjungit stort antal sentimentala dansbandslåtar. Sjungit obehagligt käcka dansbandsdito. Bandat 7-åringar som väst med sin bästa Darth Vader röst and so on. Ni skulle bara veta hur mycket man kan göra med en diktafon. Det är nästan så att jag inte förstår varför jag inte har inhandlat en tidigare! Eller ja, det vet jag ju. Mitt lärosäte har beredvilligt lånat ut all kinds of equipment närhelst jag behövt. Tyvärr är det ofta många andra som är i behov av inspelningsapparatur vilket gör att man snällt tvingas vänta på sin tur. Men vet ni vad? Nu är det alltid min tur. Jag Äger my machine.

    Hädanefter ska dock dansbandsdängorna och Vaders Darth bytas ut mot tankar om liv och lärande: jag ska äntligen. På riktigt. Skriva klart min avhandling. Och det bästa av allt: jag ser så fram emot det! Tror jag måste dra en låt på det… Jag vill vara din, ska du veta. Bara vara din, Margareta. Står här vid din dörr, kääääääär som aldrig förr, men vååågaaaaaar iiiiiinte ringa!

    Min nya bästa Vän
    Min nya bästa Vän

    Natti!

    / Linda

     

     

  • Sunes Stackars Far

    mars 4th, 2013

    …eller som det också kunde heta om det var fråga om en filmtitel: ”Thö poor father of Sune”. I det här läget är det dock inte fråga om någon filmtitel, utan innebörden berör endast det faktum att jag under den senaste veckan, vid enstaka tillfällen, tänkt på och lidit med den stackars fadern till Sune. Han som ju faktiskt alltid gör sitt bästa för att hela hans familj ska må bra. Ska få uppleva saker tillsammans. Och i den bästa av världar njuta av gemensam kvalitetstid. Och vad har han för det? Ingenting. Inte helst nöjet av att hans omvärld ska minnas honom vid namn. Trots att jag anstränger mig så att tårna nästan krullar ihop sig kan jag för mitt liv inte minnas vad han heter. Så det får bli Sunes pappa.

    Eftersom jag är en person som lever mig (onödigt mycket enligt min man) in i allt det som sker runt omkring mig. Filmer, böcker, skråttar som dör. You name it. Så har jag förvisso lidit med Sunes pappa tidigare. Rättare sagt i varje TV-avsnitt eller film som jag sett med nämnde mansperson. Jag har gång efter annan vridit mig av förtvivlan när allting alltid blir så fruktansvärt fel för honom. Stackars, stackars man. Stackars, stackars familj. Hur orkar dom? Ja, jag är medveten om att det är fiktion och på låtsas, men ändå?

    Men för att återgå till poängen: senaste vecka förstod jag honom på ett alldeles nytt sätt. Vi firade nämligen sportlov på både skidort och äventyrsbad. Firade, jo man säger faktiskt så. Förståelsen slog till någonstans där mitt i firandet, kanske var det gång femtielva av de sextio när medlemmar i min familj framförde att maten inte var god? Alternativt kläderna obekväma. Alternativt vattnet för kallt. Då tänkte jag… varför gör man det här? Flyttar vardagen uppskattningsvis 450 kilometer västerut – när man lika bra kunde stanna hemma och gnabbas över mat, kläder och vattentemperatur? Gratis. Är det inte aningens dumt att betala dyrt för munhuggande på annan ort?

    Who knows. Å andra sidan åkte vi i mycket trevligt sällskap. Vi fick möjlighet att utmana oss själva och göra saker vi inte gjort förr. Plus att vi faktiskt eliminerade det mesta av vardagen, typ de mer omfattande mat- städ- och eldningssysslorna. Så egentligen, riktigt på riktigt, hade vi det  bra! Hoppas att också ni andra hade det…

    sunes pappa
    Thö poor Father of Sune

    / Linda

←Föregående sida
1 … 286 287 288 289 290 … 322
Nästa sida→

Drivs med WordPress

 

Laddar in kommentarer …
 

    • Prenumerera Prenumererad
      • Linda gillar läget
      • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
      • Linda gillar läget
      • Prenumerera Prenumererad
      • Registrera
      • Logga in
      • Rapportera detta innehåll
      • Visa webbplats i Läsare
      • Hantera prenumerationer
      • Minimera detta fält