… tänker jag på det orättvisa och svåra. Jag vänder ut och in på mina tankar, grubblar och våndas. Försöker och vill så förtvivlat gärna förstå, trots att jag är obehagligt medveten om att förståelsen med största sannolikhet inte kommer att infinna sig. Det här är för stort. Det är otänkbart.
Det skulle underlätta om jag för mina vänners skull istället kunde bli förbannad, vansinnig och arg! Men så länge ledsenheten över det som de drabbats av står i vägen, känns det stundvis övermäktigt. Barn ska inte behöva bli svårt sjuka. Föräldrar ska inte maktlösa behöva stå bredvid sina barn när de kämpar för att få finnas kvar bland oss.
Det är så fruktansvärt fel.
Och hur gärna jag än vill, så jag kan inte hjälpa.
Oh yes! Sent sent igår kväll sjöng hon äntligen, thö fat lady, och då var det finally over. Firandet av vår nyblivna åttaåring. Nämnas bör att ordet äntligen endast yttrades av modern. Åttaåringen själv tog istället till andra ord och uttryck för att förklara sin känslor. Typ ååååååhhhh är det slut reeeeedan? Blirdet inte fler paket nu?! Det räcker ju jättelääääänge tills jag fyller nio! Nu ska ni inte missförstå denna mor. Jag tycker om att ställa till barnkalas. Eller först och främst ska jag väl säga att jag tycker om att ha någon att ställa till barnkalas för. Det är nämligen inte alltid så självklart. Att baka goda kakor är helt okej, att själv få skrapa skålarna ännu bättre. Också dukandet och serpentinarrangemangen kan jag se som lite småmysigt.
Det som årligen dock bekymrar mig är den sista halvtimmen före kalaset ska börja. Den halvtimmen brukar alltför ofta bli lite väl intensiv och småhysterisk, innan allt så att säga faller på plats. Varje år sänder jag en medlidsam tanke till Willy & Resten när jag än en gång inser hur de måste känna sig sekunderna innan det är dags att ”ta in familjen”. Tror verkligen inte att jag har de nerver som skulle krävas för att investera i en långtradare och sedan åka land och rike runt uppfyllandes MedelSvenssons renoveringsdrömmar. Lucky me att risken för att bli draftad från Sveriges Television inte är oroväckande hög, om man säger så.
Men om vi tar ett litet tidshopp vidare till the actual event är det alltid fantastiskt roligt att välkomna alla små kompisar som fixat till sig inför kalaset. Och att få lyssna till deras halsbrytande funderingar när de är taggade och festsugna till max är ett rent och skärt nöje. Sen hinner man knappt se dem när de som små blixtar pilar in och ut ur huset och fram och tillbaks på vår backe. Mellan varven står någon extrasmall partyprisse eller dito -pingla framför mig och kastar ut frågor på löpande band: ”när ska vi äta/dricka/leka/blir det skattjakt/när blir det skattjakt/ska vi inte äta snart??” Kort sagt hade vi igår en väldigt rolig dag. Men ja – visst andades två tredjedelar av familjen ut när allt det roliga till slut var över…
Linda gillar läget 