Igår var jag på nöjesföreläsning, för att jag ville det. Och för att I was sure so worth it. Inga baktankar fanns från arrangörens sida, inga motprestationer krävdes. Och det var upp till mig själv att välja vad jag ville göra med den information jag fick. Föreläsningen jag under några timmar lyssnade till var Stefan Einhorns Hur bli en god medmänniska och vägar till vishet. Och det jag fick höra stämde till eftertanke, fick mig att skratta men stundvis också gråta.
Einhorn sa så klokt att det inte är tanken som räknas, det är handlingen. Och hur rätt är inte det? Vem fan bryr sig om att vi tänker att vi ska hjälpa vår nästa – när vi aldrig gör det? Vad spelar det för roll om jag sitter här i min lilla stuga och tänker på barnen i Syrien eller gatubarnen i Rom – när jag inte gör något åt det? Han citerade också Sydney Smith som hävdat att det största av alla misstag är att inte göra något eftersom man bara kan göra lite. Bingo! Klart som korvspad att vi inte kan hjälpa hela mänskligheten. Naturligtvis är det inte möjligt att ge alla utsatta barn en trygg uppväxt. Men vi kan alltid göra något.
Så varför inte börja idag? Vi måste inte ens ta oss över landets gränser för att göra gott. I Finland finns idag både barn och vuxna som inte mår bra. Varför inte börja ännu närmare? Med att le åt de människor vi möter i affären? Det goda sprider sig, och det behövs sannerligen inte mer än ett leende för att göra en annan människa bekräftad och glad. Kanske vi alla skulle må bättre om vi började följa Einhorns uppgraderade gyllene regel 2.0: Du skall sträva efter att bemöta andra så som de behöver bli bemötta?
Smile!
/ Linda
Linda gillar läget 