Jag tycker inte om att baka pepparkakor. Alls. Den illvilliga degen klibbar fast överallt: i bordet. I kaveln. Under stolarna. I hundens päls.
Det mjöl som man i allt större kvantiteter tar till för att om möjligt minimera vansinnesklibbet lägger sig överallt: i köket. I vardagsrummet. Och helt garanterat finns lite också i källaren. Och varmvattenberedaren. Det enda stället där mjölet inte finns i tillräcklig mängd är på och under degen.
Om man mot förmodan lyckas få degen utkavlad finns det inte en chans i världen att man i ett stycke skulle få pepparkakorna i helt tillstånd överflyttade till en plåt .
Om man mot förmodan skulle lyckas få pepparkakorna hela och överflyttade till en plåt har man dem garanterat två millisekunder för länge i ugnen. (Så kan hända exempelvis om man blinkar. Eller nyser. Eller böjer sig ner för att plocka deg ur hundens päls.) Och brända pepparkakor är inte goda. Alls.
Det enda man borde göra med pepparkaksdeg är att äta den som den är. För det är gott. Och gör underverk åt förståndet som då har lysande utsikter att bevaras.
Åtminstone till jul.
/ Linda
Linda gillar läget 