Nej jag odlar ju inte, men andra här på vår backe gör det. Och trots att dessa personer är tämligen framgångsrika i sitt värv, är framgången ändå inte given eftersom backen till 99 % består av sten.
För att få någonting att växa måste man alltså ha tre saker: a) tålamod, b) tålamod och c) tålamod. Redan där vid punkt a inser man kanske varför det inte blir till något för mig. Min mor å andra sidan fattade tidigt hela grejen så för typ hundra år sedan (skojar, men det låter bättre så här) planterade hon ett körsbärsträd. Uppskattningsvis 80 år efter det uppenbarade sig det första körsbäret. Ja eller två egentligen, de färdas ju i par.
Den lyckliga tilldragelsen gjorde oss i de omkringliggande husen mycket exalterade och vi kastade välvilligt fram goda förslag på vad hon kunde göra med dessa mängder av körsbär: vin! Likör! Gelé! Men efter att hon anklagat oss för att ironiskt driva med hennes odling och de stackars körsbären så beslöt vi oss för att ligga lågt ett tag. Och sist och slutligen spelade det ingen roll hur många förslag vi än skulle ha gett. En morgon när hon kom ut hade kråkorna nämligen bestämt sig för att här inte skulle göras vin, här skulle ätas direkt. Men i år blommar nästan hela trädet så vem vet, om vi får likör till hösten!
Antingen det, eller gäng med mycket överviktiga kråkor. Man har nämligen aldrig några garantier för att ens arbete lönar sig, hur mycket tålamod man än har. Å andra sidan – hur skulle man kunna veta vad resultatet blir eller ens om det blir något resultat?
Om man inte ens försöker.
/ Linda
Linda gillar läget 