Så vi åkte ut till hamnen. Min svåger körde, jag satt bredvid och i baksätet hade vi den unge och sympatiskt gänglige lantmätarpraktikanten. Vid hamnen finns en bred, hög och framförallt låst metallgrind. Eftersom jag inte hade ansvar för mer än att vid en viss tid befinna mig i passagerarsätet, blev det min uppgift att låsa upp det bastanta hänglåset och öppna nämnda grind.
Så det gjorde jag. Därefter gav jag den ena grinden en distinkt knuff så att den helt svängde upp till motsatt sida, medan jag vänligt men bestämt drog den andra till mig. Så långt allt väl. Svågern körde bilen genom grindarna och parkerade en liten bit bort. Jag stängde och låste omsorgsfullt, sen gick jag tillbaka till bilen. Eller jag skulle ha gått tillbaka till bilen om jag inte hade befunnit mig på FEL SIDA AV GRINDEN!
Vad är oddsen liksom, varför blev det så? Jo, för att jag a) antagligen inte tänkte på vad jag gjorde, b) samtidigt som jag inte tänkte på vad jag gjorde tänkte jag på något annat. Något icke-grindrelaterat. Jag kan alltså inte skylla på någon annan än mig själv. Varken den här gången eller alla de andra gångerna som jag tänkt.
På allt annat än det som jag borde.
/ Linda
Linda gillar läget 