För att inte behöva stiga upp i svinottan under vår avstickare till storstan beslöt vi oss för att äta frukost på McDonalds istället för på färjan. Samtidigt som vi på det viset såg till att få några extra minuter av värdefull sömn skulle vi få göra något som man inte gör varje dag här ute i vår lilla avkrok av världen. Dels för att vi inte har något McDonalds här på holmen och dels för att… ja som sagt. Inget alls.
Så vi kravlade oss hålögda upp ur våra kojer, hasade sömnigt ut till bussen för att väl framme i centrum halvtrötta traska gatan fram kånkandes på våra väskor. Vi behövde inte gå långt för som alla vet har McDonalds praktiskt taget lagt grunden till den västerländska civilisationen. Ett kvarter och vi var framme. Framme vid valmöjligheternas helvete på jorden.
Här var det inte möjligt att beställa kaffe och smörgås eftersom något sådant skulle vara alldeles för enkelt. Istället skulle man välja vilken typ av McGrej man ville ha. Vilken storlek på kaffe man skulle ha. Vad man ville ha i kaffet av valfri storlek. Vilka tillbehör man ville ha. Vilken typ av dessa tillbehör man önskade… Allt detta medan ögonen pulserade röda i ett avtrubbat medvetande.
Så än en gång slog det mig att det inte är konstigt att våra barn har svårt att bestämma sig för vad de vill göra här i livet. Hur skulle de egentligen kunna bestämma sig? När vi i all vår välvilja i tid och otid överöser dem med olika val som måste göras. Redan från små måste de välja, om än inte mellan pest och kolera så åtminstone mellan olika smaker på glass. Klädfärger. Hobbyn. Och än mer därtill.
Men jag lyckades bli mätt. För jag åt en Egg McMuffin (inte Bacon and Egg McMuffin eller en McBagel trots att jag var frestad). Drack en lagom stor kaffe (inte för stor, inte för liten med mjölk, inget socker). Och en apelsinjuice (alltså inte äppeljuice eller en yoghurt) på det. Det enda som nu återstår är att bestämma mig för det ska bli av mig.
Och det lär ta ett tag.
/ Linda
Linda gillar läget 