”Mamma – när du går i motvind ser du precis ut som Doc Brown!” Öh, tack du? ”Men du förstår … när håret blåser sådär bort från pannan. Då ser du precis ut som honom.” Jo jag är fullt medveten om att han för tillfället har a thing going för Tillbaka till framtiden och att kommentaren därför bör tas för vad den på riktigt är: en komplimang. Men ändå, Doc Brown?
Själv skulle jag väl kanske hellre liknas vid någon långbent storögd modell eller filmstjärna. Fast det är i och för sig ganska omöjligt när man som jag är kort och har små ögon. Det blir liksom lite osannolikt. Och fel. Men nu var det ju inte med mitt utseende i fokus som jag började skriva den här texten, utan kring hela det här systemet med att ge varandra komplimanger. Något som vi många gånger upplever väldigt svårt, inte bara när det gäller att uttala dem, utan också att ta emot.
Istället borde det ju vara väldigt okomplicerat och enkelt: jag ser något hos dig som jag tycker om och uppmärksammar. Du blir glad för att någon uppskattar just det här hos dig och säger tack. Vare sig det gäller utseende, klädsel eller något man uppnått eller åstadkommit. Komplimang – Tack. Med alla involverade efteråt lite varmare i hjärtat, lite stoltare. Och i just det här fallet med insikten om att man trots allt ser ut som en filmstjärna.
Som Doc Brown.
/ Linda
Linda gillar läget 