Linda gillar läget

Ensam hund söker…

augusti 4th, 2016

De senaste dagarna har varit enormt tunga för vår fyrfotade och vansinnigt envise halvterrier. För att inte tala om hur tunga de har varit för matte och resten av invånarna på holmen, såväl två- som fyrfotade. I vår närhet löper nämligen ett antal hundar. Det är mycket möjligt att det är bara en, men av vårt lilla djurs beteende verkar det vara hundra-en. And counting.

För en liten hund med mycket attityd och ett enormt stort ego är det otroligt tufft att dagligen utsättas för alla dessa dofter av villiga hundfröknar. Och för en hund som är fullt övertygad om att han är en dobermann förnedrande förklädd till en korsning mellan får och pudel, finns det inget mer upprörande än den oförrätt han drabbas av varje gång han går utanför dörren. Här har vi en hund som aldrig någonsin tillåter sig att kompromissa och absolut inte nedlåter sig till att utföra någonting för någon som helst belöning. Sånt förfarande genomskådade han för länge sen och kör istället på vinst och förlust sitt eget race. Och nu, fatta alla brudar som finns där ute! Brudar som trots hans självförtroende och all attityd inte är tillgängliga för honom.

Så med den vansinniges envishet dreglar han av lusta och drar i kopplet medan han skäller åt allt och alla. Enorma mängder av hormoner studsar runt i hans kropp och förvandlar honom till någonting som man helst skulle göra en rattmuff av (mer räcker han väl inte till). Men sånt förfarande är högst antagligen förbjudet i den här delen av världen.

Eftersom det duggar ganska tätt med löptikar vore det mest hund-humana antagligen att kastrera honom. Efter att man själv med nöd och näppe överlevde puberteten vet man ju hur jobbigt det är med alla de känslor som borde få utlopp men mycket sällan (eller aldrig) får. Men om det är ett kirurgiskt ingrepp som han har att se fram emot kanske man skulle unna honom att åtminstone en gång få pröva på dom himmelska höjderna. Läge för en kontaktannons, typ något sånt här?

Ensam hund söker

Liten hund med stor potential söker tillgänglig dito för trevlig samvaro. Här finner du gott självförtroende (vissa skulle kanske säga för gott) och stor beskyddarinstinkt som för dig garanterar en unik upplevelse. Ta chansen, jag är mer än redo!

Svar till sign: ”För het för dig?”

Eller så kör vi helt enkelt rattmuff, vitt är ganska snyggt.

/ Linda
Sexton år

augusti 3rd, 2016

Eftersom det sägs att det är viktigt att inte ta varandra för givet har jag idag köpt en present till min man. Det är också viktigt, sägs det, att på olika sätt visa sin uppskattning för den mänska man valt att leva med. Och efter sexton år som gifta (och 18 år tillsammans) så finns det en överhängande risk för just sånt, både det att man börjar ta varandra för givet och att man glömmer bort att visa sin uppskattning. Trots att det egentligen inte krävs speciellt mycket för att visa att man ser den andra. Och då menar jag verkligen ser.

Presenten som högtidligen ska överräckas på vår bröllopsdag inkommande fredag, är en skylt. Försedd med ett underliggande budskap som visar att jag verkligen ser honom för den han är, eller vad tycker ni?

Och vill man gå på djupet finns det egentligen två budskap i den mycket korta texten. Dels det att jag nödvändigtvis inte uppfattar min man som urtypen av ”normal”, utan istället som en trivsam variant av icke-normal. Läs: personlig. Ibland på gränsen till smärtsamt och irriterande personlig, men man kan inte (och vill kanske inte) få allt. Dels finns där budskapet om my next husband som tillsammans med ordet normal bildar en paradox. Eftersom både han och jag vet att normal i ordets tradionella bemärkelse inte finns på min önskelista, kommer det heller inte – som vi vet nu i alla fall – att bli någon ”next husband”. Äktenskapet ger dock ingen garanti för att båda samtidigt hastar vidare till nästa liv så av naturliga skäl måste det kanske finnas lite spelrum där.

För övrigt ger äktenskapet inga andra garantier heller, utan sett i det här perspektivet finns enbart alternativet att båda parter enligt bästa förmåga jobbar på för att få det hela att gå ihop. För det mesta kurvar livet tillsammans på ganska bra, men precis som med mycket annat finns det perioder under vilka det är svårare att hitta den där himlastormande känslan av ”vi emot världen” som man under den första tiden upplevde. Då blir det kanske lite mer av: Nu går jag och slåss mot världen – ska du med? Om inte kan du väl plocka i diskmaskinen och dra ett varv med dammsugaren istället. Men såna stunder har också en mening och måste få finnas. Att förvänta sig något annat är att lura sig själv.

Och hur fiffigt är väl det?

/ Linda

Ensam hund söker…

Sexton år