Linda gillar läget

Ni vet hur det är när man någon gång bestämt sig för att man ska shoppa någonting bestämt? Som en ny jacka. Eller ett par skor. Eller en lyxyacht. Fast det där sista hittade jag på, jag har inte råd med en yacht. Dessutom, även om jag hade råd, skulle jag inte köpa en. Eftersom jag helst färdas över vattnet i öppen båt. Av trä. Men som jag sa, ni vet hur det är när man beger sig iväg till stan för att inhandla något specifikt. Något som man för sitt inre exakt ser hur det ska se ut till såväl färg och form som storlek. Då hittar man det inte. Aldrig. Trots att man kanske har fickorna fulla med pengar (aldrig hänt) så existerar överhuvudtaget inte det man vill ha. Ingen har tydligen tänkt på att jackor eller skor ens kunde se ut så som man beskriver. Och skulle man händelsevis råka hitta det man söker så är ärmarna för korta. Eller så är hela alltet fel färg alternativt för snävt/långt/kort/. Kort sagt: fel.

Vid såna tillfällen kan man antingen bli jätteglad och tänka att man mitt i allt har blivit en trendsetter. Och att man tydligen har en så unik kropp att det nästan inte är sant. Tänk att ingen annan i hela världen har samma mått som en själv. Ingen! Eller så kan man bli lite låg och tänka varför ser ingen ut, eller ens vill se ut, som jag? Varför har bara jag för korta armar? Eller för långa ben. Eller den fluffigaste mage som någonsin tillverkats. Själv brukar jag försöka hålla mig till det första alternativet. Men ändå, trots att jag i det längsta arbetar emot, stannar jag ibland för det senare. Och då blir man ju som sagt, lite låg.

Men idag var allt jag köpte perfekt! Lagom långa ärmar. Lagom vidd. Och exakt rätt tryck på t-shirten. Eventuellt för att det inte var jag som skulle ha det.

Men det struntar jag i.

/ Linda