På väg väg in till stan imorse var det plötsligt något som kändes annorlunda. Inte annorlunda som i fel, utan annorlunda som i rätt. Jag försökte spana kring mig vad det var som kunde orsaka denna svaga men ändå tydligt märkbara sensation, men eftersom jag inte visste vad det exakt var som jag skulle titta efter, så lyckades jag inte särskilt bra. Ända tills jag kastade en blick i backspegeln och såg tre, fyra bilar i rad efter mig. Detsamma hände när jag spanade framåt där det med lagom långa mellanrum också körde tre, fyra bilar. Och då slog det mig! Jag befann mig i färjraden.
Jag älskar vår bro. Vore det möjligt skulle jag bo vid foten av den bara för att varje dag få vakna upp och betrakta den. Alternativt bo högst uppe på krönet där vindarna ofta sveper kring öronen och utsikten breder ut sig, sjömil efter sjömil. Men, och missförstå mig rätt nu, den är inte en färja. Meh, det är den ju alldeles uppenbart inte! säger ni nu och himlar med ögonen. Nej det är den inte men det är inte det som är poängen. Poängen är att färjan på ett högre plan var något alldeles speciellt. Den förenade oss.
Först och främst för att den var vår ”enda” väg ut (om man färdades med bil that is, simma går ju alltid), men också på så sätt att vi hade något gemensamt att klaga på under alla de otaliga timmar vi köade i väntan på den. Alla de gånger när det kändes som om chaufförerna pausade dygnet runt. När de la ner bommen mitt framför motorplåten. När de körde så sakta att måsarna utan ansträngning simmade om vår stora gula flotte. Då klagade vi. Andra dagar när solen sken, livet lekte och vi mirakulöst hunnit med på sista varvet före pausen, så stod vi tillsammans på däck och bara njöt.
Det var den känslan som jag tillsammans med morgonens fellowbilister fick tillbaka. Känslan av vi mot världen. Jag undrar vad dom alla skulle säga om jag la en bom vid bron? Så att vi skulle kunna stå där tio-femton minuter varje morgon och klaga. I och för sig kan vi väl inte klaga på bron, den är allt vad vi vill ha och lite till. Men kanske på annat? Typ livet, skattöret och andra upplevda orättvisor. Sen när våra femton minuter gått kunde vi bara kliva in i våra bilar, höja bommen och fortsätta som nya mänskor. Jag tror nämligen att det är karaktärsdanande och bra för moralen,
att ha något gemensamt att klaga på.
Linda gillar läget 