Senaste vecka har jag gång efter annan hakat upp mig på kroppsrelaterade frågor. Både när det gäller mig själv och den nära unga släkting som är bosatt i mitt hus (läs: sonen, fotförknippad fråga, färdigdiskuterat). Det är inte så att jag inte skulle vara nöjd med min kropp, den fungerar helt bra, tackar som frågar. Det är heller inte fråga om att jag inte skulle vara nöjd med sonens kropp som fungerar till och med bättre än min. Syn, check! Hörsel, check! Tal, check! För att nämna några av de viktiga funktioner som våra kroppar klarar av. Där bakom pannluggen är de till och med utrustade med ett litet hjärnkontor som mellan varven sysselsätter sig med att tänka. Och när vi blir riktigt till oss slår vi på stort och tänker kritiskt. Bara det.
Så veckans kritiska tanke gick till hur fel det tycks ha gått i hela den bransch som sysselsätter sig med att täcka in våra fungerande kroppar. I tyg, läder, vissa fall plast (fast det tycker jag är lite äckligt) och annat lagom värmande. Dom företagen tycks nämligen helt ha förlorat sin storleksuppfattning. Länge trodde jag att det bara var en viss klädkedja från vårt västra grannland som lyckats trassla till det här med mänskokroppar och hur man uppskattar deras storlek. Men det är ju inte bara dom! Vart jag än går så möts jag av det faktum att mina kläder bör vara av storleken L eller XL för att jag ska få dem på mig och ändå är jag inte stor! Mer boaormig än förr förstås, mittpartiet (och då inte det övre kvinnorelaterade) har under åren expanderat något, men fortsättningsvis är jag en förhållandevis liten och snudd på normal mänska. Tro mig.
Själv kan jag ta det, jag fattar att det någonstans gått fel. Jag köper den storlek som jag och min kropp tydligen behöver och så är det bra med det. Men det är inte konstigt att många blir deprimerade i klädaffärer. Inte konstigt att så många unga idag har en skev bild av hur deras kroppar ”ska” se ut. Inte konstigt alls.
Men aningens ledsamt ändå.
Linda gillar läget 