Linda gillar läget

Sånt vi inte gärna vill höra

oktober 6th, 2016

Det finns vissa saker som man inte tycker sådär vansinnigt mycket om att höra, typ: Ja här gick det verkligen undan, har du kanske själv någon tanke om vad det stod på hastighetsmätaren? Eller: Eftersom deadline var för en vecka sedan antar jag att din essä fastnat någonstans i mailboxen. Kan du sända den igen? Nu. Eller: Här var det mjukt och fluffigt – kanske någon har skaffat trivselvikt? För att nu nämna några exempel.

Under årens lopp har min lista av ”Saker som jag helst inte vill höra” gradvis blivit längre. Och varje gång som jag får lägga till något känner jag mig uppriktigt glad. För de gångerna innebär åtminstone att jag fortfarande är vid liv. Att saker händer. Och att jag får vara med om något. Ofta om sånt som jag inte varit med om förr. Och många gånger sånt som jag aldrig vill vara med om igen. Någonsin.

När det gäller dagens listbidrag som yttrades av min femteklassare, så hamnar det väl någonstans där mitt på skalan: Mamma, hälsovårdaren vill att du ringer henne. Varför då? Du har inte kryssat i att jag får mellanmål. Eller middag. Eller nattamat. Utöver det verkar det som om jag eventuellt har kryssat i något mycket mer suspekt som han däremot antas få. Något som inte lämpar sig för att yttras i detta forum.

Som ursäkt till det skedda kan jag inte säga annat än att frågeformuläret bestod av femtio sidor (eller åtminstone fem). Och tidpunkten som jag valde för att utföra min förälderliga plikt inte helt optimal (sånt ska absolut göras före klockan 22, jag vet det nu). Så nu ser det inte bättre ut än att jag tydligen är en mänska som svälter sitt barn.

Och att jag uppenbarligen har en hel del att förklara.
Shaken, not stirred

oktober 5th, 2016

Som Mr. Bond brukar säga. Eller som vi i Replot väljer att uttrycka detsamma: skakad, men inte störd. Och det är ganska ofta som åtminstone jag på sätt eller annat skakas om. Men trots att jag är den typen som dagligen både rörs och berörs, betraktar jag mig ändå inte som en störd mänska. Utan helt enkelt som någon som har lätt till både skratt och gråt. Som kan fulsnyfta till fejkade amerikanska tv-serier. Gripas av våldsamt finskt vemod när jag hör en finsk tango. Eller nästan skratta på mig när jag läser någon av Fredrik Backmans romaner. För så funkar jag. Sån är jag.

Men ibland känns det som om världen idag inte riktigt har plats för personer som känner (för) mycket. Idag föredrar man istället mänskor som bättre kan stänga av och in det dom känner. Mänskor som kan välja vad de ser. Jag skulle kanske inte säga ”blunda” för vissa saker, men eventuellt kisa lite. Sådär lagom. Fast det säger världen inte rent ut. Istället lägger man etiketter på dom som är dåliga på att kisa, vare sig det gäller med ögonen eller öronen. Man säger att dom är högsensitiva och låter med de förstå att det inte är omgivningen som har problem utan vissa av dem som lever i den.

Själv tror jag att skulle vilja svänga på det hela och säga: tänk om det inte förhåller sig på det sättet? Tänk om vi på något sätt har skapat en värld som har så högt tempo och som är så full av intryck: färger, ljud, rörelse, händelser – att den snart inte är uthärdlig? För en vanlig mänska, vill säga. En mänska som ser, hör, upplever. Som känner med och för andra. Som inte kan eller vill halvblunda, hur mycket dom än försöker.

Vad gör vi då?

Sånt vi inte gärna vill höra

Shaken, not stirred