Jag vet, säger jag.
Jag vet att det är svårt. Jobbigt. Och frustrerande. Att det många gånger inte finns några hållpunkter, inget att koppla till. Att det inte är sådär enkelt som att lägga det ena ordet bredvid det andra och då se att de betyder samma sak.
Jag förstår, säger jag.
Att du tycker att det är svårt, jobbigt och frustrerande. Men det finns inga genvägar. Du kommer inte plötsligt att kunna prata flytande finska. Du måste nöta in det. Utantill. Du måste lyssna på vad som sägs. Våga prata. Och när du gör det så måste du glömma all stolthet, det spelar nämligen ingen roll att det du säger inte är felfritt. Alla former måste inte vara rätt. Det som spelar roll är att du pratar trots att det mellan varven känns som om du skulle sitta i en läckande båt. Och så kommer det att kännas, ofta.
För vi behöver kunna båda språken. Vi bor i ett tvåspråkigt land och det finns inga genvägar. Vi behöver dem för att kunna leva och jobba här. Men egentligen är det ändå inte den största orsaken. Den största orsaken består av att vi alla, oavsett språk, är finländare och därför har ett ansvar för varandra. Att förstå och göra oss förstådda.
Så vi fortsätter traggla. Och frustreras. Kaadun. Tutustun. Tapaan. (Inte tapan, då blir det fel!) Samtidigt som man inom ett av våra regeringspartier tillsätter en arbetsgrupp för att utreda möjligheten att slopa skolsvenskan.
Och för det, har jag ingen förståelse.
Inte sömnlös. Eller drömlös. Utan verkligen, på riktigt: strömlös. Men det går det också, till och med mycket bra för det mesta. I köket eldar vi i vår Högfors 6:a. Ovanpå den placeras min kaffemutter som jag i bagaget bar hem från Rom. I ugnsluckan placeras resterna från gårdagens äppelkompott. Medan jag väntar njuter jag i och av spisvärmen.
Linda gillar läget 