Finland 99 år, på det hundrade. Och visst har vi det ganska bra? Medan man på många andra ställen i världen måste gå med munskydd eller hållas inne under de dagar som smogen ligger tung över miljonstäderna, är vår natur ännu frisk och luften ren att andas. Likaså är vårt vatten också klart, så pass klart att vi under de (få) varma dagarna inte behöver fundera två gånger om vi ska våga slänga oss i. Och om vi ändå väljer att inte hoppa i, är det högst antagligen inte frågetecken kring vattenkvaliteten som håller oss tillbaka, utan mer sannolikt frågetecken kring temperaturen.
Vårt klimat är förhållandevis stabilt, tyfoner och jordbävningar upptar inte våra tankar. Köld har vi å andra sidan så det många gånger räcker och blir över, men det är därför det finns kläder och åtminstone här har vi ännu inte brist på den varan. Vi behöver inte frysa.
Vi får alla vara trygga, åtminstone på så vis att vi inte som invånarna i Aleppo och andra oroliga ställen i världen, måste ligga vakna och våndas över eventuella bomber. Inte heller tvingas vi som många afrikanska mammor oroa oss över våra småpojkar som rövats bort till ett liv som barnsoldater.
Många av oss har jobb och sitt sociala nätverk i skick. Vi är lyckligt lottade med mänskor i vår närhet som vi kan vända oss till. Tyvärr finns idag också många som inte har jobb, som tvingas leva på fattigdomsgränsen. Men i motsats till många andra länder har vi ett socialskyddssystem som trots att där finns rum för förbättring, ändå ger en viss trygghet.
Och vi är sjävständiga, vilket enligt definitionen innebär: fullständigt oberoende gentemot andra. Landet Finland står på egna ben, så också alla vi som bor här. Vi får och ska tänka själva, för att sedan också kunna fatta egna beslut. En grundläggande rättighet som samtidigt är en skyldighet, precis som Nyberg skriver på VBL idag.
I samma korta kolumn skriver han också att beslut utanför landets gränser påverkar Finland i högsta grad, och på det viset är vi kanske inte längre fullständigt oberoende. Jag är heller inte så säker på att vi verkligen skulle vilja vara det, att vi skulle vilja stå ensamma. Ensam är inte alla gånger stark. Vi behöver andra länder, andra organisationer, andra mänskor. Annars sitter vi här, som en lite fylligare gräns mellan Sverige och Ryssland. Som en finskhetens sista utpost.
Självständigheten ser annorlunda ut idag. För de allra flesta av oss har den under hela livet varit en självklarhet och självklarheter är ibland svåra att uppskatta. Det som man inte behövt sakna är svårt att förstå vidden av. Vi har inte fantasi nog att föreställa oss ett liv där vi inte själva har något att säga till om, hur skulle vi?
Men om vi idag ändå skulle försöka. Och efter att vi föreställt oss hur ett sådant liv skulle se ut, så kanske vi än mer uppskattar det vi har omkring oss. Det som vi får vara en del av, Finland år 2016.
Ett litet och självständigt land, som är, och förhoppningsvis vill vara, en del av den stora världen.
Linda gillar läget 