Den lokala tidningen håller på att kartlägga vilka förtroendevalda som kommer att ställa upp i kommande kommunalval och sände därför ut frågan till sittande ledamöter. Dvs ställer ni upp – om du vill: motivera. Så jag motiverade. En liten del av texten jag skrev kom med i dagens VBL, resten finns här.
Ja, jag tänker ställa upp i kommunalvalet.
För fyra år sedan ställde jag upp för allra första gången, och kom in. Orsaken till att jag då gav mig in i det hela var att jag blev tillfrågad och av de två alternativen som jag skulle ha kunnat svara: ja eller nej, så valde jag ja. Att jag svarade så beror på att jag tror på tanken om representativ demokrati. Att vi med jämna mellanrum väljer in mänskor som representerar oss själva och bevakar våra och kommunens intressen. Men, om vi överhuvudtaget ska kunna välja in någon så måste det finnas mänskor som står till förfogande. Någon måste vara villig att ta sitt ansvar och någon måste ge sitt förtroende. Annars kommer vi ingenstans.
Själv var jag fullt övertygad om att det räcker så, med en period. Efter tre år kände jag att jag definitivt var färdig. Efter att ha lagt ner massor med tid, energi och ork för något som ofta frustrerat mig till vansinne, men också ibland (till och med) känts helt okej. Med det var mitt ansvar taget och jag kunde med gott samvete ge över till någon annan för att så småningom kunna återgå till att själv få rå över min fritid.
Ändå var det något som gnagde. Skulle jag faktiskt ge upp? För trots att jag kämpat på, så är jag ännu inte helt insatt i allt. Kommunalpolitiken är en stor apparat och att lära sig hur ärenden behandlas och går vidare tar helt enkelt tid. Dessutom är vår kommun stor och utbredd med många små byar, många mänskor och viljor. Att få det hela att gå ihop är inte lätt.
Den största delen av mitt liv har jag ju de facto inte suttit som förtroendevald. Då har jag liksom många andra suckat över ”hur de tänker där i kommunen – eller kanske de inte tänker alls?”. Nu vet jag att man gör det, tänker. Men trots att man mellan varven nästan tänker sig blå, är lösningen inte alltid den rätta. Åtminstone inte för alla som skulle önska att den var det.
Att se helheter är en utmaning. Att stretcha krympande resurser så att de kan göra gott för så många som möjligt, är en utmaning. Ännu har jag mycket att lära, men jag ställer upp igen.
Då, har åtminstone jag gjort min del. Fortsättningen bestämmer jag inte över, där är det upp till alla väljare vem de lägger sin röst på, vem de anser att de vill ge sitt förtroende till.
På det sättet får vi systemet att rulla.
Förhoppningsvis.
Linda gillar läget 