Mycket skrivs i dessa bråda dagar inför kommunalvalet, inlägg om både det ena och det andra. Mest kanske kring det ena, det vill säga fusioner. Och då främst mellan oss två kommuner som delar så mycket men ändå inte allt. Vissa menar att vi borde dela mer och andra menar att det är helt okej som vi har det. Men ingen påstår att vi borde dela mindre.
Två positioner alltså: mer. Eller lagom (för tillfället). Med det kan man ju tycka att vi har ett ganska bra utgångsläge, eller?
Nåväl åter till det skrivna. Som skribent av födsel och ohejdad vana tycker jag om olika former av text. Om olika mänskors texter och det att man verkligen lägger ner tid på att skriva något istället för att enbart säga det man vill få fram. Att skriva kräver att man kanske begrundar sitt budskap en extra gång, och inte i hastigheten häver ur sig något som man sedan helst skulle ta tillbaka.
Men det finns också negativa aspekter med text. Det är nämligen en utmaning att formulera sig på ett sådant sätt att alla verkligen förstår vad man menar. Det kan gå väldigt rätt – men också väldigt fel. Och då räcker det kanske längre tid att reda ut det.
När jag läste Vasabladet den 18 februari frustade jag till lite extra. Först halvt hysteriskt roat, men sen något bekymrad. Läs och begrunda följande citat:
När jag riktigt tänkte till hittade jag 44 personer som får mervärde av Korsholms självständighet, 43 fullmäktigeledamöter och en kommundirektör. Historien har ju visat att maktutövning är beroendeframkallande.
Först tänkte jag: herregud vilken gigantisk kam han drar oss alla över! Det måste vara den största och glesaste som någonsin tillverkats: en Trump-kam! Och så frustade jag halvhysteriskt åt den inre syn som jag såg.
Men efter det blev jag lite småledsen. Och upprörd. Vad eller vem ger alla dessa mänskor rätten att uttrycka sig så här om oss som grupp? Vi är 43+1 personer. Individer. Alla med olika motiv och bakgrund till att vi befinner oss där vi är och att vi uttrycker de åsikter som vi gör. Själv har jag mellan varven längtat bort men ändå stannat för att jag ändå, längst inne, tror på det här systemet. Även om det stundvis kan vara (mer än lovligt) motigt så tror jag på demokratin som sådan. Blåögd och synnerligen naiv som jag är.
Om jag ville ha makt, tror jag kanske att jag inte skulle välja att sitta i ett litet landsortsfullmäktige i en liten del av ett litet land i en stor stor värld.
Så skaffa mindre och tätare kam – alla ni där ute.
Fan. Rent ut.
(Fatta! Jag fick lite färg i ilskan!
Linda gillar läget 