Vi har gått och blivit med myggfälla! Eller rättare sagt krankfälla, eftersom vi i den här delen av världen inte är utrustade med mygg utan med krankar. Dessutom är vi så (lyckligt) lottade att vi till och med har tjockt av just den varan. Så många att om man kvällstid pratar utomhus så blir man oundvikligen mätt på köpet.
När Ahlbäck den äldre för några dagar sedan stolt bar hem hela alltet var jag inte sådär alldeles säker på vad jag skulle tro, härdad som jag var efter alla år i det skoningslösa krankhelvetet. Men när vi nu får tömma fällan på lass efter lass med förvridna små insekter, ser jag ju att den faktiskt funkar. Så trots att den yngste Ahlbäcken först halvhjärtat protesterade (han menade att det kanske inte är så där våldsamt humant att gasa ihjäl de försvarslösa liven) så inser också han nu fördelarna med det hela. Att det är them or us.
Annars på backen intet nytt (förutom att da mother in da house nyss nästan gräsklippte av sladdeländet till our heavenly machine).
Min kvalificerade gissning är att jag skulle ha blivit vräkt om jag lyckats med det.
Typ.
Linda gillar läget 