Personalfrågor

Sjukskötare

Vård- och landskapsreformen faller medan jag ligger och snörvlar på soffan. Jag kan tänka mig att vårdpersonal runtom i landet drar en kollektiv suck av lättnad. Ingen reform, regeringen avgår. Osäkerheten inför vad som komma skall både minskar och ökar, samtidigt. Just nu vet vi inte vad vi har men inte heller vad vi får.

Med min vårdpersonal förhåller det sig så att han couldn´t care less. Vem bryr sig om strukturer så länge det finns korv i kylskåpet och en hand som kliar en på magen? Fatta så skönt det skulle vara,

att inte ha något annat att bry sig om.

 

 

Vakuum

”Ordet vakuum kommer från det latinska ordet vacuus, som betyder tom”, står det i mitt uppslagsverk på nätet.

Tomrum, så känns det verkligen nu. Efter år fyllda av beslut, förhandlingar, beskyllningar, konflikter, missuppfattningar, framtidstro, misstro. Turbulenta år vars syfte, innehåll och mening tolkas olika beroende på vem man talar med. Men för tillfället är de över och nu väntar vi. På folkomröstning. Resultat. Och därefter stora avgöranden.

Fortsättningsvis finns de som in i det sista arbetar för att föra fram sin övertygelse. Jag tänker att det kanske är de som tror att det finns endast en möjlig väg att gå. Deras väg. Men själv avvaktar jag, den här tiden är kommuninvånarnas. Nu är det deras tur att sätta sig in i frågan och överväga alternativen. Måhända är det för sent, experter har sagt att åsikterna redan är för polariserade. Måhända inte.

Frågar ni mig tror jag ändå inte att världen som vi känner den drar sina sista andetag efter den 2:april. Även om det för oss är ett stort beslut som ska tas så anpassar världen sig trots allt i den form som vi vill ha henne. Så har hon gjort förr …

Och så kommer hon att göra nu.

En tandläkare nära dig…

När jag i måndags fick mail om tisdagens happening vid min arbetsplats, insåg jag att det för min del kommer att innebära problem: Imorgon tisdag händer en del här. Vi får besök av ca 230 tandläkare och skötare som kommer använda Akademisalen och foajen/aulan. Fatta: över tvåhundra personer samlade kring ämnet vit (i bästa fall) emalj!

T v å h u n d r a, säger jag bara.

Jag menar en i taget är helt okej. Speciellt när jag är inställd på det och ligger dödsföraktande bakåtlutad i en tandläkarstol. Men tisdagen innebar att varje gång jag skulle snedda över Foajén behövde jag fatta ett beslut om jag a) förtvivlat skulle le eller b) hålla munnen stängd. Om jag log gav det varje dental person en möjlighet att se mina gamla amalgamplomber och med våld bortborstade tandhalsar. Samtidigt som ett leende  också skulle ge de tränade tandläkarögonen full insyn över mina prominenta framtänder och det faktum att jag i unga år övergav tandställningen allt för snabbt. Medan en stängd mun skulle antyda att jag hade något att dölja. Vilket jag som sagt har: övergiven tandställning I say. Plus det faktum att jag aldrig kom sams med den bettskena som jag fick efter det att en hoppfull kirurg försökt rätta till mitt överbett. No tandskena = bortkastad operation = ledsna skattebetalare.

Så hur löste jag det? Varannan gång log jag. Varannan bet jag ihop. Krampaktigt.

Greps någon av fascinerad och ohejdad glädje över min komplicerat utrustade mun och sprang efter mig för att få en autograf?

Skulle inte tro det.

Borde jag kanske skärpa till mig och sluta tro att hela världen kretsar runt mig och min kreativa tanduppsättning?

Absolut.

Gud som haver

… barnen kär.

Japp, det är jag igen, hon som inte kan bestämma sig om hon ska tro fullt ut eller inte och därför bekänner sig till sin alldeles egna hittepåreligion: ”nödfallskristendomen”. Det är jag som ber när det behövs. Oftast när ännu någon person som jag tycker om har blivit allvarligt sjuk eller när jag riktigt gjort bort mig. När det gäller det senare ber jag väl egentligen inte för att du ska reda upp det, utan helt enkelt för att jag inte ska behöva bära min dumhet ensam. Det känns bättre så.

Men nu till exempel, är det ganska bra med mig. Därför tänkte jag för en gångs skull ställa en fråga utan att specifikt begära någonting. Du förstår, några vänner till mig har en grej som dom inte kommer överens om. Orsaken till att jag frågar just dig är att du finns med i den här frågeställningen. Eller kanske inte du, men dina världsliga ägodelar. De höga vackra trästugorna, de vidsträckta gröna skogarna och lite annat smått och gott som du förvarar här nere hos oss.

En del av mina vänner menar nämligen att dina stugor och skogar är beroende av något som vi på jorden kallar kommungräns. Medan andra säger att dina egendomar är din ensak och att du är den bäste organisatören för dem. Själv vet jag inte riktigt hur jag tänker men om jag ser på hur länge du har hängt med så är jag nästan hundra på att du kommer att överleva alla kommuner och typer av världsliga gränser. Jag menar, hur många omorganiseringar har inte du varit med om under de senaste tusentals åren?

Jag kan till och med tänka mig att dina hus – trots att du med dem ger många mänskor en trygg plats – inte är det viktigaste för dig. Utan att du istället gärna skulle se att mänskor betraktade det du är och står för som det allra allra viktigaste.

Fast vad vet jag?

Som nödfallskristen.