Det finns en tid i livet när vi tror att vi är förskonade från döden. När vissheten är näst intill total om att det inget finns där som kan hota eller skada. Vad skulle det kunna vara? Men vartefter tiden går och vi tvingas möta olika utmaningar ökar gradvis insikten om att det här som vi kallar livet kanske inte är fullt så enkelt ändå. Det finns saker där ute som vi inte rår på, hur mycket vi än skulle vilja.
Idag pratade vi om det, min vän och jag. Av olika orsaker har det för oss båda blivit plågsamt tydligt under de senaste åren. Men trots denna tydlighet känns tanken på att vi skulle förlora någon av dessa våra nära nästintill oförståelig. Hur är det ens möjligt att förstå?
Men vi kan inget åt döden. Däremot kan vi åt livet. Vi kan berätta för varandra att vi bryr oss om varandra. Att vi uppskattar den andra. Och att någon är oss kär.
Så då gjorde vi det, berättade.
/ Linda
När jag och min lilla Citroen vid besiktningen igår fick frågan om hur länge vi delat livet med varandra hann jag svara först. Fem år sa jag, vilket ledde till en liten hickning i sätet under mig. En hickning som diskret påpekade att det är ju faktiskt det dubbla! Tio år av sommarturer. Tio år av terapi i bilform. Det enda som krävs för att man ska kunna bege sig iväg på en session är tjugo liter bensin i tanken (för ser ni mer går inte i den). Sen gungar vi iväg. Backe upp och backe ner. Om solen skiner öppnar vi taket. Regnar det hör vi dropparna mjukt landa på tyget ovanför våra huvuden.
Linda gillar läget 