Igår hade vi varit gifta i 18 år, tänk! Sextusenfemhundrasjutti dagar av ren och skär lycka. Etthundrafemtisjutusensexhundraåtti timmar av ögonglitter och pirr i magen. Niomiljonerfyrahundrasextitusenåttahundra minuter av djup och innerlig schääärlek.
SKOJA BARA!
Eventuellt tog jag kanske i lite där. Men så här i efterhand sett har vi haft det riktigt bra, tackar som frågar. Så pass bra att jag så här på vår artonde bröllopsdag tänkte skojsa till det lite och för första gången på alla dessa år, dagar, timmar och minuter – tankade bensin i vår dieselbil.
Hur tror ni att det kändes att ringa hem och brejka the wonderful news till mannen som för länge sedan lovat att älska mig i nöd och lust?
Jo grattis på bröllopsdagen, liksom. Vad gör du ikväll, ska vi bogsera lite bil?
Du vet hur vi mänskobarn ibland kan drabbas av ett våldsamt och primitivt begär? Så intensivt, att det nästan tar andan ur en. Och så kraftigt, att det nästan förgör en. Begär som förleder oss att tro att vi inte kan leva utan det som vi för just den stunden begär. En man. Eller en kvinna. Ett annat liv.
Linda gillar läget 