… med oss finländare och offentligt gråtande? Senast igår fick jag igen känna mig väldigt ofinländsk när jag tillsammans med många andra begav mig iväg till Stadshuset för att lyssna till Pedavoces skivreleasekonsert. Eller ja – två tredjedelar av konserten uppförde jag mig mycket exemplariskt och finländskt. Jag knep mig själv i handen. Rabblade banala ramsor i mitt huvud. Övergick från ramsorna till att betrakta statyer och tavlor. Betygssatte kallsinnigt nämnda statyer och tavlor: Vilken dålig dag HAN måste ha haft när han målade den där.  Eller: Var den blå färgen verkligen den enda som de HADE? Sen återgick jag till att knipa mig själv i handen och diverse andra ställen där det skulle göra tillräckligt ont. Allt för att inte det minsta lilla riskera att koppla ihop de vackra  och stundvis sentimentala sångerna med mina egna för tillfället så vacklande känslor.

Med hjälp av alla dessa åtgärder lyckades jag länge klara mig utan att förvandlas till en snyftande och snorande människospillra. Stormskärs Maja hanterade jag galant med hjälp av endast ett blåmärke i handen. Sen kom Ant han dansa med mig och då blev det tjo och tjim och andningspaus. Finlandiahymnen en stund senare var dock på gränsen. I samband med den kom, som alltid, tankarna på det som min morfar och alla de andra tappra unga männen gick igenom för alls inte så länge sedan. Efter det blev min konsertupplevelse allt intensivare. Och när kören i ett extranummer gick fram till scenkanten och sjöng  Shakerhymnen Recessional direkt till oss: Not one sparrow is forgotten… då släppte det. Jag kan inte ens säga att jag grät, utan på något sätt svämmade jag helt enkelt över. Jag tänkte på alla små sparvar och människobarn som kämpar sig fram här i världen och då var det inte längre tal om några försök att hålla tillbaka.

Resten av kvällen tillbringades därför med en lätt rödögdhet och tillika huvudvärk. Den senare kom sig dock inte av tårarna utan troligen av mitt hårda arbete med att tränga tillbaka alla känsloyttringar. Men vet ni vad? Nästa gång tror jag att jag gråter direkt. Alternativt börjar i bilen på väg dit. På det viset kanske jag besparar mig all denna anspänning och kan bättre njuta av konserten. Alternativt filmen. Alternativt den upprörande artikeln. För ja – jag gråter åt det mesta. Borde jag emigrera till sydligare och känslosammare trakter?

/ Linda