Ännu ror mor inte eftersom isen inte gått helt och hennes ben fortfarande värker. Men i morse höll skaren ännu för dina barn och våra fyrbenta när vi vandrade iväg för att titta till din blivande lilla etta under markplan och utan extra bekvämligheter. Som du ser på bilden är våren äntligen här på riktigt. Solen sken varmt och trösterikt på korset medan småfåglarna hade vilda diskussioner kring hur man bäst bygger ett tryggt bo för runda små telningar. De vill ju naturligtvis inte riskera att småttorna faller mellan kvistarna eller rullar över kanten (blir så kletigt då). I förbifarten tänkte jag att om du hade varit med oss skulle du som byggmästare säkert ha haft en del goda råd åt dem. Eller var du kanske där, var de därför de tog i ända från sina irriterande vassa klor? För att förklara för dig att de minsann har mycket längre erfarenhet av att bygga fågelbon än du någonsin kommer att få? Om det var så, att du var där, vill jag be dig och er att vänligen dämpa er vid kommande diskussioner. Många vill ha lugn och ro när de hälsar på sina döda. Den här gången var vi tidiga och råkade därför vara ensamma, men till en annan gång får ni helt enkelt tagga ner lite.

Åj pappa. Det är inte klokt vad allt man behöver tänka på när någon – i det här fallet du – dör. Det vet du säkert, så många av de dina gick före dig och de senaste åren pratade du ofta om hur ledsen du var över det. Hur du saknade dem. Och förutom allt det ledsna man bär på behöver man plötsligt sätta sig in i en helt ny värld av begravningspraktikaliteter med allt från kistmodeller och osannolikt sorgliga verser till serveringsalternativ och dieter. Och sen när man kommit någorlunda helskinnad ur det blir det dags för … tadaa… bouppteckning! Ditt och mammas lilla bo ska tecknas upp. Tyvärr inte med fina kritor på ett blankt papper utan med siffror på otaliga dokument. Här vill jag passa på att säga att vi är så tacksamma för att ni två redan för många år sedan tänkte ut hur ni ville göra för att allt skulle bli rättvist mellan oss alla. Tack, tack, tack och tre pussar på pannan för det! Och ändå, trots det, finns det så mycket som man aldrig tänkt på. Aldrig har behövt tänka på.

Men så småningom börjar vi få lite kontroll över allt förarbete, kringarbete och efterarbete. Ännu räcker det en stund innan allt är klart, men det går. Nu behöver vi bara få in i våra små huvudskåp att vi aldrig mer kommer att kunna se dig eller prata med dig.

Typ den biten.