Ful i munnen

Det är tydligen det här jag har blivit, ful i munnen. Eller kanske jag borde säga ful i nålen? När de senaste årens undantryckta sorger och samlade mikroaggressioner plötsligt tar till nål och tråd för att bana sig ut in the open. Stygn för stygn, kors för kors formar de tillsammans det största korset som jag bär för tillfället: ånger. Jag ångrar fan det mesta och så kan man ju inte ha det.

Jag borde alltså skärpa till mig. Krafsa ihop skärvorna av den Linda som en gång var och återgå till att leva veckotidningsrubrikslivet: ”Jag ångrar ingenting!”Det är de svåra erfarenheterna som är livet!” ”Livet och lokalpolitiken lär!” På riktigt tror jag ju faktiskt på och håller med om allt det där, det känns bara lite väl långt borta nu. Så tills jag blir till folk igen laddar jag gång på gång nålen.

Och broderar ännu några vildsinta stygn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s