Jävla vingprövande

Naturligtvis har också jag gjort det, prövat mina vingar. Faktum är att jag fortfarande gör det. Mina dagar består mer eller mindre av testflygningar på valfritt ställe, hemma eller på jobbet. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra, men oavsett resultat är det alltid jag själv som ansvarar för det jag gör. Det är jag som måste bära hundhuvudet. Jag som måste tejpa ihop mig själv och mitt stukade självförtroende innan jag tar nya tag. Därför har jag under årens lopp utvecklat en viss känsla för när det inte ens är läge för att försöka lyfta från marken. Inte ens för en kort flygning.

Vingarna ska och måste prövas – hur skulle vi annars lära oss? Ändå är det lättare att acceptera det när det kommer till mig själv. När det gäller min femtonåring skulle jag mycket hellre gå in för en annan – säkrare – linje. Ni vet den linjen där någon (förslagsvis jag) informerar om handlingar och konsekvenser och femtonåringen tror på vad man säger. Tror så pass mycket att hen inte ens försöker vifta igång sina små frön till vingar utan låter dem stilla vila längs sidorna. Fast vem lurar jag med det?

Inte en chans i världen att vingjävlarna skulle hållas där.

3 reaktioner till “Jävla vingprövande

  1. Min 15 åring ska iväg och studera till Sverige i höst. Jag funderar allvarligt på att kapa de där jävla vingarna med borskniv… :S ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s