Eller tvärtom?

Med jämna mellanrum delas upprop om att politiker på olika nivåer borde testa att jobba ”i verkligheten”. I daghem, skolor, hemservice, vård eller annan valfri arbetsplats där man kämpar för att få vardagen att gå ihop. Med sparkrav kontra kvalitetskrav och alla andra typer av krav som man får möta på ställen där man jobbar med mänskor, mellan mänskor, ”under” mänskor och för mänskor. Mittimellanjobb, som jag brukar kalla dem, i och med att det alltid finns någon som når en med foten och vid behov kan lappa till en så där lagom. Japp, det där med att ge sig ut i verkligheten är ett råd som fler borde ta till sig.

Men eftersom jag själv har jobbat på flera av de platserna och bytt min andel av blöjor i varierande storlekar (från 5 kg till 85 kg). Och eftersom jag har tröstat, städat, läst sagor, bäddat, torkat spyor, vaccinerat och assisterat små kottar med regnkläder alltmedan jag förgrymmats över ledning och politiker som inte fattar att tillräckliga resurser behövs … så tycker jag att jag ändå har ett litet hum om det. Det som jag däremot hade klen koll på var lokalpolitikergrejen som jag kom in i (alltför) sent – och hur fruktansvärt svårt det är att se till att alla får sin del av kakan, att helheten funkar och att den totala budgeten håller.

Många sektorer ska nämligen ha sitt. Vi har centrum och periferi. Stort och litet. Gamla  mänskor och unga. Vi har lagstadgade uppgifter och grädde-på-moset uppgifter. Här finns tjänstemän som tänker en sak och politiker som tänker en annan medan invånarna tänker en tredje och staten lägger in veto med ett fjärde tänkesätt (ofta ekonomiskt). Ingen får allt men alla ska få något. Och allt det här äger rum i vår lilla del av världen som finns i en större som finns i en ännu större som … Ni fattar? Det är svårt. Och därför tänker ju jag:

kunde vi inte göra hela testaverklighetengrejen men tvärtom?