”P-piller och en ölkorg”, det var vår uppfattning om vad vägledning för en tonåring borde innehålla. Då vi får egna flickor är det vad vi ska ge dem, beslöt vi enhälligt, min allra bästa vän och jag. ”Sen släpper vi ut dem i skogen för att finna sin egen sanning. Varför fattar ingen att man måste få uppleva för att kunna utvecklas och växa?!” När vi yttrade dessa numera bevingade ord behöver ni kanske inte fråga, eftersom uttalandet på långt håll skriker tonårsvisdom (typ sexton var vi). Men varför i hela friden är ni däremot helt berättigade att fråga och på den frågan kan jag svara ett tvärsäkert: Jag vet inte.
Det kunde ha berott på a) att vi bodde i en ytterst liten Österbottnisk by i mitten av Ingenting, något som b) påverkade vår världsbild på ett mycket ogynnsamt sätt, eller c) vi var tonåringar. Själv tror jag på en olycklig kombo av alla tre.
Lyckligtvis fick varken hon eller jag någon dotter, ingen behöver alltså ringa till socialen och beordra tvångsomhändertagande. Men nu sitter jag här, som mamma till en pinfärsk tonåring och är smärtsamt medveten om hur dessa mänskobarn (ibland) tänker.
Herregud.
Hur många tonår kommer efter tretton?
Linda gillar läget 