Kära Gud

lgDu vet hur vi mänskobarn ibland kan drabbas av ett våldsamt och primitivt begär? Så intensivt, att det nästan tar andan ur en. Och så kraftigt, att det nästan förgör en. Begär som förleder oss att tro att vi inte kan leva utan det som vi för just den stunden begär. En man. Eller en kvinna. Ett annat liv.

Eller, vad vet jag … en 55-tums tv?

Och ja, det drabbade mig. Förlåt. Under månader har jag försökt fördriva det. Intala mig själv att min personliga lycka inte hänger på möjligheten att se film på storskärm. Att Netflix i 32 tum är allt vad en kvinna behöver

Men vad är det Du brukar säga om oss tvåbenta stackare, anden är villig men köttet är svagt? Verkligt verkligt svagt, har det visat sig.

Vilken tur då, att jag och mitt svaga kött från och med idag har en STOR tv att sjunka ner framför.

Med vänlig hälsning,

Linda

 

 

Konsten att göra bra TV

Efter snart ett dygns intag av såväl amerikanska TV:serier som tysktillverkad antibiotika, känner jag att jag snart börjar ha det som krävs för att slänga ihop ett eget manus. Dessa soffbaserade och noggranna studier har nämligen lett till en insikt om att det i grund och botten kanske inte krävs så mycket för att hålla en långkörare på sisådär tio, tolv säsonger up and running.

Om vi tar det från början så måste man hitta någon slags grundidé. En intrig. Och gärna en uråldrig sådan. I Homeland som jag snart kräks av och som ändå har getts tillstånd till ytterligare åtta säsonger (Netflix har de fyra första, tveksamt om mitt förstånd klarar alla dem), rör det sig om väst mot öst (inklusive extra allt gällande religion, kultur och fysisk och psykisk (o)hälsa). Men det är mer än så: här finns kärlek, naturligtvis mest av olycklig karaktär för annars blir det inte bra tv. Och här finns en sanslös mängd konflikter. Inom underrättelsetjänster och tjänstemannaskara. Och mellan underrättelsetjänster och tjänstemannaskaror. Mellan the good guys (Amirika) och the bad ones (typ resten av världen). Det blir helt enkelt ganska många konflikter. Såpass att det mellan varven kan bli lite jobbigt att hålla reda på för den halvflottiga soffmänniska som jag helt oförhappandes råkade bli.

Men om vi ska återgå till vad som behövs: en grundidé. Vi kan kort och gott kalla det kampen mellan det goda och onda utan att desto mer gå in på vad som sist och slutligen är gott. Eller ont. Den kampen kan nämligen förflyttas över såväl världen som tiden. Vilket gör att man nästa säsong smidigt börjar på ny kula. Samma upplägg, annan plats eller tid. Sen behöver du skådespelare som är duktiga på något. Som att se förorättade ut. Felbehandlade. Utmanade. Och förorättade (fast det kanske jag skrev redan?). Dessutom måste de acceptera att varje gång de öppnar munnen kommer vartannat ord att uttalas ”fuck”. Eller ”fucking”. Ytterligare ett ord i familjen F brukar ofta ingå i dessa manus, dock inte i Homeland, det ordet där ”mother” läggs ihop med… Ja ni vet. Och då slutar på -er.

Och med det tror jag att vi täckte det viktigaste! Innan jag själv börjar på är det kanske ändå bäst att vila lite. En stund.

Var la jag fjärrkontrollen? 

 

Så synd om mig

Det finns dagar och kvällar när man är på topp. När det inte finns någonting som kan rubba en. Inte ens en sketen millimeter. Sen finns det andra dagar när livet inte är så där hoppsanhejsan. När huvudvärken smyger sig på, frossan gör så att man knappt hålls i soffan. Och febern gör sitt bästa för att nå nya, högre och mer avancerade höjder. Samtidigt som syretillförseln långsamt stryps och det blir tyngre att andas. Typ som ikväll då.

Den här typen av kvällar har den 23 augusti i nådens år 2016 fått en ny benämning: Idolkvällar. Varför? Jo för att undertecknad av naturen är världens sämsta Idol-tittare. Jag lider något så fruktansvärt med alla de unga (och äldre) mänskor som går in där framför juryn, och alltför många gånger inte har en realistisk bild av sig själva och sin (bristfälliga) sångförmåga. Jag kvider, plågas och blundar medan jag håller händerna för öronen. Och blir alldeles ifrån mig över tanken på att ingen, ingen, har stoppat dem! Att ingen har funnits där så mycket för dem att de på ett konstruktivt sätt kunnat säga att Idol inte är rätta stället för dem. Att dom hellre ska göra något annat, något som de är bra på. Istället för att låta sig förödmjukas inför miljoner tittare. Och kanske först och främst sagt åt dem att lyckan på jorden inte är att bli artist.

Men på grund av risigt allmäntillstånd låg jag alltså fjättrad där framför TV:n. Att svänga sig bort från den gjorde ont. Att hålla för öronen gjorde detsamma. Fjärrkontrollen låg tre kilometer bort så för att greppa den hade jag tvingats stiga upp. Förstår ni dilemmat? En risig kväll uppgraderades på nolltid till risig kväll 2.0. Och det var jättesynd om mig. Ända tills sista reklampausen då jag äntligen lyckades pallra mig upp. Men mest synd tror jag ändå att det var om alla de stackare som ingen hade bemödat sig att berätta för att de ska hållas hemma och fundera ut vad dom är riktigt riktigt bra på. Vad de skulle trivas att syssla med. Vad de gör när de mår som bäst. Och att de tycker om dom som dom är.

Fast de inte kan sjunga.