Kära Tåmten

Om jag igår hade vetat om det som jag vet idag, skulle jag verkligen ha tagit tillfället i akt och skrivit till dig. Men då jag stod där framför din julröda postlåda tänkte jag ännu att jag är en ganska snäll och bra typ. I mitt övermod tänkte jag till och med att såna mänskor som jag, vi får ju grejer ändå. Varför då be om något, liksom?

Men nu är jag här. Och nu ber jag (läs: tigger) samtidigt som jag har ett löfte till dig:

Snälla, snälla Tåmten, låt det vara så att hastighetskameran söder om Björneborg men norr om Raumo var väldigt känsligt ställd. Och snälla Tåmten, låt det vara så att mitt foto inte blir sådär jättesvinigt dyrt. För vet du Tåmten, det fanns ingen annan bil i sikte och jag körde mitt i skogen. Du som också är norrifrån vet väl att Finland till största delen består av obebodda trädbetäckta marker och sjöar?

Om du hjälper mig lite här, så lovar jag att hädanefter hålla ögonen på hastighetsmätaren var än jag och min Volvo befinner oss.

Cross my heart and hope to die.

Din Linda

Kära Tomten

_20171203_100653Det är jag igen, Linda från Replot. Jag vet att det är länge sedan du sist hörde av mig och att det jag nu skriver kanske kan uppfattas på fel sätt, men försök behålla ett öppet sinne och läs gärna till slutet innan du svarar mig.

Du kanske tror att jag är en person som utnyttjar dig och ditt godhjärtade sinnelag. Att jag är en sån som bara tänker på dig när det passar mig, typ några veckor före jul. Men i så fall vill jag framföra ett bestämt nej, det är jag inte. Året runt försöker jag faktiskt göra mitt bästa och följa dina instruktioner om hur man ska vara mot andra och sig själv, sådär som en lagom vuxen person med olika roller ska göra.

Jag försöker minnas allt som är på gång kring min son. Påminna om prov, gympakläder och övningar av olika slag. Framförallt försöker jag finnas där när han behöver mig som mamma. Likaså försöker jag hålla i huvudet allt som är på gång kring mina föräldrar, släktingar och vänner, så att jag ska kunna hugga i där det behövs eller förstå att begära hjälp när jag behöver det. För att försörja mig går jag till jobbet varenda dag. Ett mycket roligt arbete där de flesta dagar är olika och därför kräver en hel del. Och sen knogar jag på med lokalpolitik som också det mellan varven är en högst intensiv och utmanande syssla.

Och jag vill som sagt gärna tro att jag gör mitt bästa, även om jag ibland tuggar fradga och svär för mig själv. Men då brukar jag gå någonstans där ingen ser eller hör mig (gällande det första) det andra, svärandet erkänner jag att det kanske har gått till överdrift under det senaste året. Förlåt, Tomten – på den punkten kan jag absolut bättra mig.

Men förstår du Tomten, ibland kan det vara jättejobbigt att alltid försöka vara snäll och därför skulle jag nu vilja fråga dig: hur mycket snäll är lagom? Jag menar så snäll att man uppfattas som en sympatisk och vänlig person, men inte så snäll att man suddar ut sig själv, förstår du vad jag menar?

Det var den rent mänskliga aspekten på det hela, sen skulle jag också vilja ha svar på en rent hypotetisk och ytterst materiell fråga, om man vill ha en ny Citroen 2CV (röd): hur snäll måste vara man då?

På en skala.

Tro

Tron kan försätta berg, brukar man säga. Försätta som i förflytta. Och tro i betydelsen ha förtröstan, lita på. Alltså inte bara som man vanligtvis gör: tror att det inte blir mörkt ännu på flera timmar. Tror att bensinen räcker. Den typen av tro som mera liknar en gissning eller ett antagande och som ofta leder till att man a) i beckmörkret plötsligt befinner sig långt ute på sjön, eller b) plötsligt befinner sig långt ute i ödemarken i en bil utan bensin.

Ordspråket och hela den här tanken om att kunna flytta på stora geologiska formationer, kommer ursprungligen från Bibeln och där står tro för något mer, något större (eller så har jag åtminstone förstått det). I det här fallet står dessutom berg kanske för något aningens mindre (samma där, världslig tolkning av undertecknad), men så där bildligt talat ville man säkert ta till något enormt för att öka tydligheten och visa på fördelarna med hela det här konceptet tro.

I förrgår när jag ännu trodde att jag var woman enough att svänga ihop ett stämningsfullt digitalt julkort, så insåg jag ganska snabbt att min tro gällande just det kunde hänföras till ”gissa, anta-facket” och att det antagandet fortfarande var lika felaktigt som alla andra år. Istället gav jag mig på att googla mina favoriter Kalle och Hobbe för att se om de kanske skulle kunna hjälpa mig att önska god jul och tänk! Det kunde dom, så här:

enhanced-buzz-17956-1387208020-3

På fyra rutor och med några få repliker lyckas Bill Watterson få in de riktigt stora frågorna: att tro på något man inte ser. Att förtröstansfullt våga förlita sig på att någonting eller någon existerar, är det så tomten eller är det någon annan. När det gäller den tidigare nämnda personen så finns i vårt hem inte längre någon som formellt tror på honom, ändå vill man så gärna tro.

Så mycket – att nästan allt blir möjligt.