Trög, trägre, trägen

Allt är tillfälligt, till och med livet, sa han så klokt på gårdagens sammankomst, Norrbacks Ole. Tillsammans med andra talare och deltagare inflikade han som moderator en hel del annat tänkvärt också. Så pass mycket att min egen tankeverksamhet inte riktigt hann med, vilket tyvärr resulterade i att jag satt där och antecknade istället för att öppna munnen och säga hur jag ser på saker och ting i allmänhet och fusionsförhandlingar i synnerhet.

Så förlåt förlåt en trögtänkt själ, efter en inledande (men absolut inte avslutad) bearbetning får ni tankarna i den här formen istället.

Samhällsutveckling. Globalisering. Nationalism. Mångkulturalism. Integration. Segregation.  Lågkonjunktur. Högkonjunktur. Enspråkigt. Tvåspråkigt. Flerspråkigt. Demografisk utveckling. Downshifting. Omställning. Digitalisering. Upshifting. Egnahemshusboende. Höghusboende. Meningssökande. Karriärmöjligheter. Småföretag. Globala företag. Landsbygdsnära. Stadsnära. Kulturnära. Mänskonära. Offentlig service. Privat service. Vård. Omsorg. Vi. Ni. De. Jag.

Så mycket och än mer ryms det i en värld där fokus och behov förändras enligt tid. Vad vi behöver, vad vi vill, vilka trender som råder, vem som styr, vad som styr. Vill vi mer eller vill vi mindre? Vill vi ha trygghet och kända ramar eller söker vi förändring och utmaning. Tror vi kanske att det enda sättet att skapa trygghet och framtid är genom förändring eller är vi övertygade om motsatsen?

Knappast kommer någon av oss att någonsin veta säkert. Livet är tillfälligt, som Ole sa. Kanske är det just därför som vi arbetar så hårt för att skapa något slag av beständighet? Vår före detta minister sa även att man kan se ett starkt revirtänkande i våra finlandssvenska hoods. Det är naturligtvis gott att värna om sig och sitt, men om tillvaron i stort går ut på just detta: att känna sig tvingad att skydda sina egna intressen. Var är då tiden och utrymmet för att göra annat?

När det gäller kommunfusioner har inget beslut fattats om att göra en sådan. Inget. Däremot har ett beslut fattats om förhandling två parter emellan, för att se hur en sådan konstellation skulle kunna utformas. Inte på så vis att en kommun villkorslöst sugs upp av en annan, utan så att de båda tillsammans skulle bilda en helt ny kommun. Med större samhällsstrukturer kunde man skapa en större beredskap att allokera pengar dit de just då behövs. Det sa han också, Ole. Samtidigt som han sa att under hans politiska tid fördelades inte medel utgående från befolkningsunderlag.

Så hur tänker vi då? För eller emot? Ja eller nej? Landsbygd eller stad? Smått eller stort? Svenska eller finska?

Även om förhandlingarna är en omfattande och resurskrävande apparat att köra igång. Även om den här tiden inte är den mest idealiska då vi inte vet om SOTE landar 2020 eller tjugohundra-aldrig. Och även om vi inte vet utgången på allt det förarbete som kommer att göras, så kunde man kanske försöka tänka sig (och det här är ett försiktigt förslag) att förhandlingarna ändå fyller något slag av syfte. Nu ser vi – kommunen och staden – över hur vi arbetar, vår förvaltning, våra strukturer, vilken typ av service vi ger våra kommuninvånare och hur vi gör det, vilka framtidsvisioner vi har och hur vi tänker oss förverkliga dem. Vi gör det med nya ögon och för invånarna. Ett enormt lagarbete som inkluderar allt från förtroendevalda, tjänstemän och personal till kommuninvånarna själva, företag och föreningar.

På gårdagens möte hade vi en hel matsal fylld av deltagare. Inte under något av de tidigare åren (dvs som jag har varit aktivt med vilket iofs inte är så värst länge) har så många slutit upp till ett möte som SFP arrangerat. Frågan engagerar och berör, man vill påverka och det ges möjlighet till det. För att processen ska kunna genomföras på ett gott sätt och för att demokratin ska förverkligas är det till och med ett krav.

Vi vet inte slutresultatet, hur skulle vi kunna göra det när vi ännu är i det skedet att vi formulerar frågorna? Men oavsett hur det resultatet kommer att se ut, så menar jag att vi efteråt kommer att ha vunnit något.  Som jag ser det kan det aldrig vara fel att med andra ögon betrakta det man gör. Det kan heller aldrig vara fel att engagera sig i sin närmiljö och det samhälle man lever i. Och kunde vi ännu till göra det utan att använda oss av hotbilder eller glansbilder, så har vi möjlighet att göra ett riktigt gott arbete.

När vi sen kommer så långt att alla har sagt sitt och vi har ett avtal att begrunda och ta ställning till, så gör vi så. Då har vi fortsättningsvis två alternativ: fortsätta gemensamt eller sida vid sida. Och om vi väljer att göra det senare så har förhoppningsvis processen ändå lett fram till att vi kan göra det på ett bättre sätt än tidigare. Men om man i Korsholm och Vasa besluter att man vill gå hela vägen, så är det ändå inte vi som har det sista ordet utan stadsrådet, som kommer att kika på om den nya kommunen uppfyller  målsättningarna för en kommunfusion, vilket heller inte är sådär bara.

Livet är tillfälligt. Världen och samhället förändras. Och det är upp till oss hur vi förhåller oss till och möter den förändringen. Inte nödvändigtvis genom att också förändra oss själva, men genom att våga ifrågasätta och granska det vi håller på med.

Tack och hej – leverpastej.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pudelns kärna

Har ni tänkt på hur många uttryck vi svänger oss med som egentligen är totalt obegripliga? Ta till exempel uttrycket: nu kommer vi äntligen till Pudelns kärnaJag menar  dom har väl inte kärnor? Och om dom verkligen skulle ha det – vad i hela friden har det att göra med saken? Och var någonstans i den stackars pudeln finns i så fall kärnan? Varför skulle det vara bra att komma dit? Egentligen.

Ändå är det ovan nämnda uttryck som jag fastnar för, nu när vi inför nästa veckas fullmäktigemöte står och stampar i våra bås och väntar på att bli lössläppta. Pudelns kärna står nämligen för den verkliga innebörden av något, till skillnad från vad som syns på ytan. 

För er som inte känner till vad jag pratar om kan jag introducera problematiken med hjälp av två fiktiva kommuner, vi kan kalla dem Vasholm och Korsa. Vasholm och Korsa är grannar med varandra och har länge varit så. Ända sedan år 1973 då Vasholm bildades av ett antal andra fiktiva kommuner. Vasholm och Korsa är dessutom så underfundigt placerade att Vasholm omsluter Korsa.

Precis som med andra nära grannar så kivas Vasholm och Korsa med jämna mellanrum. Och tävlar om än det ena och än det andra. Ni som har syskon vet mycket väl vad jag talar om: ibland vill man ta poäng medan man andra gånger älskar varandra över allt annat. Hugg och slag blandas med kramar när man sida vid sida försöker ta sig fram här i världen.

Förhållandet är alltså komplicerat. Ytterligare utmanas förhållandet av att kommunerna råkar vara placerade i det lilla landet Suomland. Ett land som under de senaste åren har kämpat med sin ekonomi och därmed försökt arbeta för större strukturer och enheter, genom att driva på en i deras tycke nytänkande och nödvändig reform: SNOTE. Och som inte det skulle vara nog kämpar Suomland med sina grundläggande humanistiska värderingar. Det finns många i Suomland som har svårt att umgås med andra, som helst skulle vilja vara ensamma. Som inte ens gillar de som talar det andra inhemska språket: nästansuomska.

Vasholm och Korsa har hela tiden på bästa sätt försökt anpassa sig till världen och tiden, var och en på sitt sätt. Korsa som är en stad riktar blickarna utåt och kör hårt i en strävan mot att bli större, starkare och mer intressant för omvärlden. Vasholm som är en landsortskommun väljer en något annan strategi och väljer att först se inåt och sina egna strukturer för att se var man landar innan SNOTE dimper ner.

Under årens lopp har man vid tillfällen, antingen i Korsa eller Vasholm, kastat fram tanken ”men tänk om vi skulle slå oss ihop?” Fatta vad vi skulle kunna göra då! Med jämna mellanrum har ändå antingen Korsaborna eller Vasholmarna sagt: nja, kanske inte. Men bara för någon månad sedan tog det fart riktigt ordentligt, nu är en stor del av Vasholmarna på gång: de vill testa! Medan några fortsättningsvis vill vänta in den vacklande omvärlden.

Och här är vi nu, precis som det slog mig nyss: i pudelns kärna.

Fortsättningsvis vill Korsa och Vasholm anpassa sig till omvärlden. Båda kommunerna vill trygga sin existens. Eller egentligen mer än det – båda kommunerna vill vidare mot framtiden. Men i Vasholm kommer man helt enkelt inte överens hur man ska gå tillväga för att göra det. De som vill testa hur det skulle funka med större muskler vill bjuda in sig till grannens vardagsrum för att kolla läget. Direkt. De som är mer avvaktande så vill antingen stanna hemma utan att gå till byss eller så vill de ha litet mer på fötterna innan de hoppar i duschen och byter kläder.

För mig är nu pudelns kärna – och kom ihåg, detta är en fiktiv berättelse – att Vasholmarna pratar om skilda saker. Att man måste våga skilja på begreppen och inte blanda in för mycket. Att komma ihåg att man kan diskutera och förhandla utan att för den skull köpa något.

Pudelns kärna är också att Vasholmarna borde ges möjlighet att i sitt helmäktige (ett av deras styrande organ heter så) rita upp en karta över vad de vill och behöver ta med sig när de modigt knallar iväg över gränsen till Korsa. Annars är det inte schysst mot varken Vasholm eller Korsa. De som vill knalla iväg redan idag måste kunna säga hur de tänker sig att man ska arbeta tillsammans för att skapa det som är så viktigt för dem. De som kanske vill vänta en vecka eller två, måste kunna säga hur de vill hjälpa till att trygga allt det som de tycker är så bra med Vasholm. Och när man är sams så långt, kan man sedan tillsammans måla upp en bild av hur Vasholm och Korsa skulle kunna byggas upp och fungera. Eftersom Korsa är klokt så kommer man garanterat att göra detsamma på sitt håll. Det vill säga om Korsa den här gången riktigt på riktigt vill bli mer än pseudosyskon med Vasholm.

Och om man när man ritat kartan i Vasholm ännu är överens om att knata iväg, så gör man det. Med väskan full av förslag, tankar och frågor. På det klara med vad man kanske inte vill kompromissa om. Vad som är viktigt för Vasholmarna. Men viktigast av allt: på det klara med vad Vasholm och Korsa skulle kunna göra tillsammans. Om det har säkert Korsa en hel del tankar också.

Och sen? Ja sen säger man: ja. Eller nej.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.